Hur gammal är du? Hur har du det med hälsan?
Jag var väldigt smal under hela min uppväxt och en bra bit in i 30-årsåldern och båda mina barn var /är också mycket smala, men vi har alla vari skapligt friska, mina barn hade mycket liten frånvaro under hela skoltiden. Sådant måste man också ta hänsyn till.

#1: är 18 och är 172 cm, väger 57kg
aldrig varit sjuk och mina hälsoproblem har alltid varit efter skador jag fått på grund av klumpighet

#2 Då har du inte vuxit färdigt än, mycket kommer att ske i din kropp framöver, men din mamma verkar inte förstå det. Är du frisk och äter bra/ ordentligt, så finns det ingenting att oroa sig över.

#0: Om man går enligt BMI är jag underviktig och har även alltid enligt alla kurvor varit mer eller mindre starkt underviktig. Men jag har aldrig haft några problem som läkare har sagt kan hänga ihop med vikten. Jag äter, precis som du, nog mat, och rör på mig (även om det begränsats på grund av skador). Dessutom har jag haft samma vikt sedan ja, mer eller mindre puberteten. Tror att det är som du säger och att ni nog "ärvt" det. I mitt fall vet jag att ena släkten för det mesta är lång och smal.

Förutsatt att du mår bra och känner att din vikt inte påverkar dig så är det nog absolut ingen fara. Sedan kan du, om du känner att du vill säkerställa det, besöka en specialist. Men tror nog inte att du behöver oroa dig.

#3: Man växer väl inte mycket efter man fyllt 18? är det inte typ 5 mm max? Mamma växte inget efter 16 och samma med farmor och mormor. farmor tror jag faktiskt typ såg ut som jag tills hon fick barn haha

#4: kanske? fast jag har aldrig varit underviktig

min hälsa är bra så det är därför jag inte förstår min mamma

Man ”sätter sig” i kroppen, fram till jag var 25 år vägde jag 45 kg och var 160 cm lång, efter den sommaren gick jag upp till 48 kg, vilket jag vägde in mig på mvc, när jag var gravid första gången 10 år senare. Så jag tror att din mamma oroar sig i onödan.

#0: Du har exakt samma bmi som jag hade som 18 åring men jag är 168cm och min vikt är ff samma nu 25+ år senare..😄

Jag åt som du flera ggr per dag och jag åt mycket men vikten var den samma och det är inget fel på dig pga vikten iaf.
Jag tror nog att du kan vara en sån som mig som kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt och det kan mycket väl vara ärftligt.

Så länge du mår bra så spelar inte vikten någon större roll..

#5: Man "växer" en del med kurvor och byst efter 18. Åtminstone gjorde jag det.

Jag tror inte du behöver oroa dig, TS. Du äter och rör på dig, vikten är bara en faktor av många flera. Antar du kunde gå och kolla dina blodvärden men om du inte mår dåligt så känns det ju onödigt.

Jag har haft ett BMI på 17,5-19 hela mitt vuxna liv utan att vara underviktig, jag har bara en väldigt smal och nätt kroppsbyggnad. Jag tror inte att din mamma har något att oroa sig för om läkare inte påpekar något om din vikt.

Det betyder dock inte att hon kommer sluta att oroa sig. Du kan säga till henne att du förstår att hon oroar sig för din hälsa, men att det är jobbigt att hela tiden höra kommentarer om din vikt.

Min mamma oroar sig fortfarande över min vikt trots att hon var smalare än mig fram tills hon blev gravid men vi har länge kört på att jag väger mig regelbundet och hon får veta vad jag väger, så hon vet att jag inte tappar vikt. Det funkar för oss.

Jag vägde 43 kilo fram tills des att jag blev gravid med mina två första barn.Efter fyra graviditeter på fem år vägde jag 43 kilo igen.Nu som 63 åring väger jag 55 kilo.
Jag är 165 cm lång.
Jag har alltiid ätit mycket och ofrta.

Jag tror det är svårt att avgöra hur pass viktigt det är med vikten för hälsan. :)

Jag tror jag kan väga något eller några kilo för lite enligt BMI just nu.. men jag är inte helt säker eftersom jag inte har tillgång till en våg just nu.

Det är ju inte bara vikten i sig som påverkar hälsan, utan också vad man äter, hur man rör sig, hur ofta och mycket man rör sig, hur man tar hand om sin psykiska hälsa osv.

Man ska nog inte hänga upp sig för mycket på vikten som sådan- utan snarare hur kroppen fungerar och hur man mår psykiskt.

#13: håller med dig. Själv har jag aldrig ägt en våg i hela mitt liv och har aldrig känt behov av det heller. Men mår hur bra som helst.

Sist jag vägde mig var 2011. Men det går ingen nöd på mig även om jag misstänker att enligt bmi-uträkning så skulle jag antagligen ligga lite under deras "perfekta" vikt.

Jag tror att, så länge man har ett hum om vad som anses vara normen enligt BMI, och man ligger nära där, så är det inte mycket att hänga upp sig på.

Jag vet med mig själv att jag har vägt för lite, alltså mer åt underviktshållet. Men jag mår bättre allmänt nu, och det fanns ju kroppsliga orsaker där som gjorde att jag hade svårt att gå upp i vikt.

Tänker man efter så vet nog de flesta ändå instinktivt om de ligger nära hälsosam vikt eller ej.
Bara man är ärlig med sig själv, tänker på att äta lagom, men inte noja över det som anses onyttigt för mycket… och sedan om man är osäker på om man har risk för följdsjukdomar kan man ju ta tester hos vården för det.

Det mest konstruktiva är att tänka: Hur kan jag leva för att må så bra som möjligt både fysiskt och psykiskt?
Att ha ett målfokus som innebär bättre hälsa överlag istället för- "jag måste gå upp eller ner i vikt".
Tänker man det senare tror jag att det blir svårt att må bra för man skuldbelägger sig själv istället för att motivera till en hälsosam livsstil.
Målet är ju inte en viss siffra på vågen, utan en känsla av välmående.

tack för alla svar! visade dem för min mamma vilket verkade vara en tankeställare så antingen fortsätter hon eller så säger det klick när hon väl funderat klart typ