Nej aldrig.

Enda gången var när neurologen skulle ge mig dåliga besked vid min hjärntumör. Då tyckte han att jag skulle ta med mig min man.

Beror på vad det handlar om. Vid allvarliga besök så ja. Inte annars.

Jag har aldrig direkt haft med någon, men jag har heller inga "allvarliga" anledningar till att besöka läkaren. När jag var yngre och gick på ungdomsmottagningen brukade jag dock ha med min dåvarande pojkvän ibland, men det var egentligen mest för att det handlade om oss båda (preventivmedel). Jag skulle nog bara be någon följa med om jag behövde skjuts eller så, eller så klart om det är något väldigt allvarligt/läskigt.

Nej, men jag följer med killarna när de ska till läkare. De känner sig tryggare om jag är med, säger de allihop. Jag har också följt med några av mina nyanlända tjejkompisar till läkare.

Har nog aldrig i vuxen ålder haft någon med mig.
Följer min dotter till läkaren när hon ber om det.

Som vuxen har jag haft med mig mamma ibland när jag varit hos psykiatrikern och mått riktigt dåligt.

Jag har aldrig haft någon med mig till varesig läkare eller arbetsterapeut.

Dock detektivletade jag fram en god väns telefonnummer samma eftermiddag som jag fått beskedet att det ändå behövdes en operation av handleden. Men då pratade vi bara kvällen innan i telefon. Hon följde inte med fysiskt sen när jag gjorde den.

Bara i speciella fall.

I dessa tider får man inte det
Ska jag ta blodprov eller så, måste jag ha någon med mig, jag är väldigt nålrädd

Bara om jag har behövt skjuts. T ex akuten eller operation.

I vuxen ålder har jag gått själv, förutom när jag varit till akuten (både för att det var en mer allvarlig situation och skönt att ha någon med som stöd, och för att det blev mycket väntetid och det hade varit väldigt tråkigt att sitta själv). Inte i corona-tider, kan tilläggas.

#11 kan hålla med om att det kan vara skönt att ha nån med som sällskap på akuten, under normala tider.

Jag har dock tydligen en förkärlek till att välja såna tillfällen när det är svårt få med sig någon. Typ då alla är på väg till sina jobb och man inte kan kräva att sin kompis ska släppa allting. Eller att man är typ 100 mil hemifrån och inte känner en kotte i den staden.

Å andra sidan, när passar det egentligen någon att helt plötsligt behöva göra ett besök på akuten? Det är ju inget man skriver in i kalendern en vecka i förväg. 😁

#12: Min mamma trillade för några år sedan när hon var ute och gick och blev förd till akuten med ambulans.
Efter ett antal timmar på akuten så frågade mamma en sköterska om det gick att få något att äta eftersom hon är diabetiker och började känna sig dålig.
"Det här är ingen servering, det skulle du tänkt på innan du åkte hit!"
Jomenvisst…

Man ska alltså planera eventuella olyckor så att man är beredd med matsäck, rena kläder, necessär med hygienartiklar och helst även en bok att fördriva tiden med. Glöm heller inte legitimation!

#13 Den sköterskan borde antingen be om ursäkt för att hon råkade ha en dålig stund o lät det gå ut över sin patient. Eller byta jobb.

Dessutom, om din mamma sa att hon är diabetiker så borde sköterskan förstå vikten av att hon fick något då, o kanske också kollat blodsockret.

#14: Precis!

#13: Konstigt. På akuten brukar de vara förberedda på att folk får blodsockerfall.

#16: har tyvärr helt annan erfarenhet. När jag skulle opereras i höstas och skrev i alla papper, kost osv. Då sa jag att jag har diabetes typ 2. Sa även till sköterskorna. Inget socker eller så lite som möjligt. Inte haft så höga värden sen jag fick min diagnos. De kunde ingenting om diabetes och dess kost. O det sa jag till dom. På skarpen. Men ligger man kvar över natten så måste man äta någonting.

#17 När jag fick min diabetesdiagnos blev jag inlagd över natten. På morgonen fick jag välja frukost och som dryckalternativ fanns saft med, och av någon anledning antog jag att den var sockerfri - sockersötad saft finns väl inte som val på diabeteskost… Jag borde såklart ha frågat, men jag hade haft diagnosen i mindre än ett dygn och det var första gången jag låg inne så jag tänkte helt enkelt inte så långt.
Jag hade fel, saften var sockersötad och jag fick i princip en utskällning av sköterskan efter frukosten för att mitt socker hade gått upp så mycket på grund av mitt dåliga val. När jag ifrågasatte varför jag ens fick välja sockersötad saft så fnös hon bara och gick iväg (och jag fattar att patientens självbestämmande är viktigt, men hade någon sagt att det var sockersötat hade jag valt något annat. Resten av besöket höll jag mig till vatten)

Jag hade höga värden hela tiden jag låg inne, på sjukhusets "diabeteskost" och insulin. Normala värden efter ett dygn hemma på bara Metformin. Mina tankar om sjukhusets diabeteskost är inte alltför positiva…

Jag får gå ensam, har ingen direkt att fråga. I alla fall inte säkert att personen är så pass frisk så hon kan köra eller följa med.

Min man har varit med mej varje gång jag varit på läkarbesök på hematologen.
Det är värdefullt eftersom 4 öron hör bättre än 2! En stor trygghet i en skrämnande situation

#18: jag vågade knappt ta en macka. Jag vet hur svårt det är att hitta bröd med lite socker.
Jag hade sagt sen innan vilka mediciner jag tog. "men du tar ju insulin så då kvittar det var du äter"
Jag tar inte insulin som jag sagt innan och kosten är ändå prio 1.
Blir jag inlagd igen får jag väl ta med egen mat 😄
Pinsamt vilken dålig koll de har

Jag var inlagd för höftledsoperation i 5 dygn (byte av höftled) och då jag inte äter socker, (LCHF) så bad jag om dropp utan socker. Det fick jag. Jag hade då tagit med mej egen mat, som eget bröd m.m. Dag 2 var det någon som tog min mat från kylskåpet, trots att det var märkt med mitt namn. Så resterande dagar så levde jag mest på kokt ägg. Lyckades 1 dag få fisk utan sås med sallad .

#0 Nope. Och går gärna inte dit vidhuvudtaget. Jag anser att om jag kan gå, då behöver jag inte sjukvård. (Sen anser jag väl att jag inte behöver sjukvård ändå…)

#22 Så fräckt.

#24
Ja, det var fräckt. Ingen visste vem som tagit det heller. Det fanns ett kylskåp i matsalen, som både patienter och personal hade tillgång till.