Du kan börja med att sluta skada dig och ta itu med problemen.

Jo men hon kommer aldrig lita på mig igen. Jag får ingen vidare hjälp på BUP heller för de gör bara så jag mår sämre.

Ja mamma gjorde rätt.. I min synvinkel. 

Inget löser sig av att skada sig själv, ta tag i problemen.

Vilka är problemen anser du?

Fjärilen10, det är inte för att kontrollera dig som hon gör saker som att ta bort vassa objekt, det är för att hon känner sig maktlösa över hur du skadar dig. Du är ju det finaste som din mamma har.

Ännu har du inte kommit så långt i behandlingen att du fått bättre redskap till att hantera ditt sug efter att skada dig, men det kommer med tiden. 

Nu gissar jag vilt, en har du sett att det finns en sajt här på iFokus som heter borderline? Där är det många som har personlig erfarenhet av självskadebeteende.

#1 Säger du samma sak till en psykotisk, att denne bara ska rycka upp sig? För sådana kommentarer som din kan göa avsevärt mycket mer skada än nytta.

Föräldrar brukar försöka göra det lilla de kan, på de få sätt de känner till för att skydda och hjälpa sina barn. Även om det känns lite luddigt om de får eller bör göra vissa saker. Så känns det även som barnen i dag är rätt bortskämda och respektlösa mot sina äldre. 
Visst känns det orättvist när man inte kan få allt och folk inte förstår hur man känner. Men ibland kan det va bra och försöka se det med andras ögon. 

Jag var besvärlig som mindre, har inga barn, är 29 idag. Mina föräldrar är mycket snälla men fasta på sina åsikter och regler. Städade inte jag mitt rum fast flera varningar, så tog pappa en sopsäck och samlade ihop allt som låg på golvet. Sedan såg jag inte sakerna på bra länge igen. Ju mer jag struntade i att lyssna och slarvade. Ju mer utegångsförbud och mindre förtroende från deras sida. Ju mer jag skötte mig ju mer frihet hade jag. 

Jag försökte ta livet av mig. Själv har jag alltid tyckt det är patetiskt att skära sig. Nu är det min åsik och inget riktat mot dig eller andra. Så mina föräldrar anade inget, såg inte det. Visste inte ens om att jag var nära på att lyckas. Jag skar mig på ett ställe endast och dolde det väl. Men när jag inte fick modet till mig att ta så djupt det krävdes så tog jag till tabletter och nära på att lyckas. 
Hade mina föräldrar nu märkt att jag skar mig och tagit bort alla möjliga tänkbara vassa ting. Givetvis hade jag varit arg för stunden när det hände och tyckt mig va orättvist behandlad. 
Men jag hade nog insett rätt fort på varför och troligen lugnat mig något. 

Kanske det du behöver göra. Ingen kan läka såren inombords än du själv. Ingen kan få dig att må bättre om du själv inte försöker. Var riktig glad att du har en förälder som bryr sig så pass mycket att denne försöker hjälpa dig på de sätt denne känner till. Det vill säga ta bort rakbladet, ta dig till psykolog. Det är just vid dessa tillfällen man som mest kan märka att man verkligen har föräldrar som bryr sig. Tänk hur tomt det vore om din mamma inte skulle bry sig och låta dig hållas som du vill. Hade du mått bättre av det?

Det kan vara svårt att rycka upp sig själv och man kan behöva hjälp. Jag har mått dåligt emellanåt men det brukar bli bättre med tiden iallafall vad jag hört av många och av egen erfarenhet !

5# Vart läste du att hon skulle rycka upp sig? För det var inte i mitt inlägg iallafall. Jag skrev att hon skulle ta itu med sina problem och sluta skada sig. Självskadebeteenden beror oftast på någonting, och att skada sig är inte en långsiktig lösning utan förvärrar oftast problemen. Hon lär ju dessutom inte få tillbaka sina vassa föremål förrän hon slutar skada sig och det var ju dels dessa hon var upprörd över.

#8 Att be en som självskadar sig att sluta är precis som att be en psykotisk att rycka upp sig. Man gör det inte i en handvändning, på sin höjd byter man självskadebeteende till tex sex, sprit, droger osv.

#9 Jag förstår att man inte slutar i en handvändning. Du hittar ju på saker att klaga på som inte ens har skrivits! Men, för att göra det lite lättare så Quotar jag mig själv med en aning större bokstäver:

"TA ITU MED SINA PROBLEM OCH SLUTA SKADA SIG SJÄLV". Alltså 1, TA ITU MED SINA PROBLEM. 2, SLUTA SKADA SIG SJÄLV.

Sluta skada sig själv stod som nr 2, alltså är det steg 2. Ta itu med sina problem (På heeelt valfritt sätt, alltså uppmanar ingen henne till att sluta med självskadebeteendet TVÄRT eller att ersätta det med sex, sprit eller droger.) 

Om jag skulle göra som du och tolka helt fritt det du skriver och lägga till lite som jag själv behagar så skulle jag helt enkelt kunna påstå att du nu antyder att TS "Ska fortsätta skada sig själv i förebyggande syfte så att hon för säkerhets skull inte börjar ha okontrollerat sex, drogar eller blir alkoholist". 

Kan be om ursäkt i förväg för detta inlägg men kände mig inte så sugen på att läsa ännu en av dina "3:e gången gilt, hittapåfeltolkningar". =] 

Anledningen till att jag skrev att hon skulle ta itu med sina problem var för att jag utifrån TS inlägg uppfattar det som att hon lägger sin energi och fokus på helt fel problem. Hon fokuserar på att mamman tar hennes vassa föremål ifrån henne när hon förmodligen har andra jobbigare saker som pågår i hennes liv som borde vara högre prioriterat. Tar hon itu med sina problem och som resultat av det slutar skada sig själv så kommer hon förmodligen att få behålla sina grejjer, som denna tråd från grunden handlar om. (Förlåt TS för att jag skriver över huvudet på dig).

#10 Hittepåtolkningar?  Jag skrev en parantes om ett beteende jag vet enormt mycket om för TS skull, då jag vet att sådana påståenden kan trigga ett självskadeebeteende.

Sedan att du inte kunde ta att någon faktiskt satte TS känslor före dina, det får du faktiskt ta. 

Sedan så föredrar jag att hon lägger sin energi på att rikta sin ilska utåt, än mot sig själv.

Fjärilen10. Det är nog inte lätt för dina mamma att sätta sig in i hur du känner. Hon försöktei alla fall göra något för dig, även om det kändes fel för dig. Därför hoppas jag att du kan se lite mer positivt på hennes handling. Hon vill dig väl.

#11 satte hennes känslor framför mina? Varför drar du in mina känslor i det här? Ännu en grej du bara hittar på. Jag syftade på hur du tolkade det jag skrev = du tolkar de jag skrev helt utifrån något eget och sen vill du att jag ska stå till svars för det du har tagit ur luften. Och detta har du gjort i alla dina 3 inlägg som du har riktat emot mig.. jisses, du diskuterar på ett himla udda sätt.

Vildavittra och Novelia. Kan ni vara snälla att fortsätta era meningsskiljaktigheter via PM så kan tråden fortsätta om TS problem.

Din mamma gjorde det hon känner att hon kan göra. Helt riktigt i mina ögon. Tycker du verkligen att hon skulle låta dig fortsätta ha rakhyvlar när du skurit dig med dom? Det tror jag faktiskt inte. 

Min mamma gömde allt vasst när hon fick veta vad jag hade gjort.

#15 Jag är klar med den diskussionen =) Sorry för att det skenade iväg i någonting extremt värdelöst. 

Fjärilen10, jag kan förstå att din mamma tog ifrån dig dina vassa föremål. Du är förhoppningsvis det viktigaste din mamma har i sitt liv och hon gör nog allt för att du inte ska skada dig själv, även om hon kanske inte gör på det sättet du önskar. kämpa på så kommer du att ta dig ur det här! Det är inte lätt men du kan. Du kan vända dina tankar till det bättre om du bara kämpar, kämpar, kämpar. Omringa dig med personer du älskar och fokusera på allting som är bra i ditt liv, VAD det än är för något.  Det är jobbigt, det får kännas. Men känslan går över, även om du inte skadar dig själv: känslan går över även om det inte känns så just då.

Jag skar mig tidigare i mitt liv. Berättade för min vän som berättade för min kurator som ringde min mamma och så kom mamma hem tidigt från jobbet och kuratorn kom hem till oss strax därefter. Jag slutade självmant, jag skämdes för mycket… det var min lilla historia. Arg vart jag på min vän som ''skvallrat'' men idag är jag tacksam.

Din mamma gjorde rätt. Jag hade gjort samma sak. Tagit bort allt som kan leda till självskada. Hade låst in dom och haft nyckeln på mig tills du hade slutat och börjat må bättre.
Ta emot hjälpen du får, öppna upp dig och diskutera och prata. För din egna skull. Försök inte se BUP som meningslösa, dom finns där för DIG. Ta åt dig hjälpen, lyssna på dom och PRATA. Om du vill bli frisk och må bra så börjar du samarbeta med BUP, prata och ändra inställningen du har. Går du in med negativ inställning kommer du aldrig få ett positivt liv.

Fyfan, vad fult att säga åt henne att bara ta tag i problemen. Hade det varit så enkelt hade ingen i denna värld mått dåligt. Tror man att det är så enkelt har man aldrig själv mått så dåligt att det utvecklats till självskadebeteende och då tycker jag inte att man ska yttra sig om saken.

Just det, tillägg till #18 : Mamma har i efterhand sagt att hon aldrig varit så rädd som under den tiden jag skar mig. Hon trodde hon skulle förlora mig och i något år efter var hon orolig att jag skulle hamna där igen. Mamma kom in en gång på natten och väckte mig och grät hysteriskt över det hela, jag har fortfarande enorma skuldkänslor över den händelsen och det sitter som klister på hornhinnan. Att jag orsakade detta mot min mamma… usch! Får tårar bara jag tänker på det.

För ens mamma är sånt här så hemskt.. det gör ont i ens mamma när man skadar sig själv. Det är inget man själv kan relatera till när man själv inte skaffat barn.. men med tiden inser man ens mors kärlek mer och mer! Har själv inga barn men har med tiden insett hennes kärlek till mig efter vi pratat i flera timmar om denna tid.
Din mamma vill dig gott, det ska du veta TS!

#0,

Jag behöver ställa lite frågor till dig.

Hur långt har du kommit i din process? Har du kommit till egen insikt/förståelse att du kan få hjälp? Och i så fall, vill du ha den hjälpen? Eller är du inte där än i dina egna tankar och funderingar?

TS Ett rakt svar på frågan om din mamma gjorde rätt/fel är att jag anser att hon gjorde rätt i den situationen hon var i när hon fick veta vad som hade hänt.

Vad ska du då göra åt orsaken? D.v.s. självskadebeteendet. Nu kommer jag göra ett uttalande enbart baserat på mina personliga erfarenherter. Jag fick hjälp från ett för mig oväntat håll - nämligen Svenska kyrkan, när psykologer och liknande hade gett upp så fortsatte kyrkans personal att göra vad de kunde. Kanske är det hjälp nog? Att ha någon som inte ger upp utan fortsätter finnas där som en medmänniska?

Jag säger inte att det är en lösning, men kanske en dellösning?

Du är 14 år enligt presentationen, så ja din mamma gjorde helt rätt som beslagtog dina rakblad och vassa föremål. Du är inte gammal nog att bestämma över ditt liv eller ta eget ansvar ännu.

Jag vet att det känns trist, men din mamma gör vad hon tror är bäst för dig. Det är absolut inte okej att som förälder låta rakblad och andra vassa föremål vara kvar när man vet att dottern har ett självskadebeteende!

Har bar läst TS

Om du berättar för din mamma att du skär dig med din rakhyvel så är det helt rätt att hon tar bort den.

Vilken sund mamma låter en rakhyvel ligga kvar om hon vet att hennes barn använder den till att göra sig illa med?

Sedan är det inte dem som begränsar din vardag, det är du.
Om du slutar skära dig, kommer du att få ha rakblad igen.

Din mamma gjorde inte fel, hon bryr sig och även om du hittar andra vägar att skada dig på, så har hon i alla fall tagit bort en av dem.

Jag förstår att du har det jobbigt just nu, men du måste också se att dina egna handlingar har konsekvenser. De oroar sig för dig och är rädda om dig, även om inte du är det.

Du måste fundera på vilket håll du är på väg mot.
Om du fortsätter att skada dig kommer du att bli mer och mer begränsad för att de runt om dig inte vill att du skall göra dig illa.

Du kanske tycker att det är upp till dig att bestämma, men det är inte bara så att det är olagligt, utan din mamma skulle inte vara en bra mamma om hon inte försökte hindra dig.

Försök istället att ta reda på vad det är som tynger dig och se om du inte kan hitta någon att prata med. Om du inte gillar din psykolog, se om du kan byta. Det kanske inte är så lätt att ordna, men jag vet att du kommer längre om du vågar se att de inte är dina fiender utan att de faktiskt försöker att hjälpa dig.

#21 Om du menar hur långt vi har kommit i min behandlig så har vi inte äns börjat med den än, konstigt nog. Men jag får ingen vidare hjälp med mina problem för vi pratar bara om känslor och sånt som inte hjälper mog ett skit. Det är ju klart jag vill ha hjälp men jag vill gärna själv kunna vara lite delaktig i min behandling och inte bara psykologen och mamma. De måste ju ändå utgå från vad som känns okej för mig, kanske inte allt men det mesta iaf. Jag tycker det känns så onödigt att gå dit när psykologen ändå bara gör så att man mår sämren vad man redan gör. Då kan jag ju lika väl prata med ngn på skolan som ändå får mig att må bättre för stunden. Det känns ju jobbigt att gå dit när man var tvungen att byta psykolog, hade verkligen byggt upp ett förtroende till min förra psykolog och hen var hur viktig för mig som helst! Att bara byta rakt av kändes ju förfärligt.. Självskadebeteendet går ju inte så där jätte bra men jag försöker verkligem stå imot så mkt jag bara kan. Men jag har så mkt som händer framöver nu, mina föräldrar ska skilljas, jag ska opereras, mkt i skolan och sedan mår jag ju piss som vanligt. Anledningen till varför jag började självskada mig var för att jag ville få ut alla mina känslor (kortsidig lösning) och sedan är det som ett rop efter hjälp, men vart är den hjälpen?! Den så kallade "hjälpen" jag för nu är ju inte till någon nytta när de bara får mig sämre! Jag uppskattar ju att folk vill hjälpa mig men då vill jag ju verkligen att det ska få mig bättre. Jag vet att det kan ta tid men just nu kommer vi ingenstans.. I hela mitt liv har jag levt som ett andra handsval eller vad man ska säga. Ända sen jag föddes så har alltid min storebror gått före, han har alltid fått ALL uppmärksamhet av ALLA och INGEN såg mig. Det var förfärligt att vara 5 år gammal och redan ha tankar på att säga förväl till livet. Ingen förälder vill ju höra sitt barn säga massa saker som: "jag ska ta livet av mig", "allt vore bättre om jag bara var död", "jag är ett jä**a missfoster", "alla bara bryr sig om min bror, ingen ser mig", men det var vad mina föräldrar fick höra av sin 5-åring pågrund av att de och omgivningen inte brydde sig om mig. Min tanke var/är att imed att de ändå inte "ser" mig så kan jag lika väl försvinna.. Jag har aldrig fått hjälp med mina självmordstankar så det är ju rätt självklart att de bara blir värre ju mer tiden går och ju mer problem jag får. Den ända som jag verkligen tycker "lyssnar" på mig är skolsköterskan som från och med den dagen jag började prata men hen alltid har funnits där för mig och stöttat mig, mer än min familj iaf! INGEN FÖRSTÅR JU HUR JOBBIGT DET ÄR ATT LEVA MITT LIV! INGEN VILL HA ETT LIV DÄR MAN MÅR DÅLIGT VARJE MINUT.. JAG MÅR SÅ DÅLIGT ÖVER DET SOM PÅGÅR IMON MIN FAMILJ NU SÅ JAG VILL SERIÖST INTE ÄNS BO HEMMA LÄNGRE! Jag gråter minst 1 gng om dagen, ibland gråter jag i bilden eller gråter mig till sömns för att jag hatar mitt liv så mkt. Att min mamma tog bort min rakhyvel gjorde ju inte saken bättre.. Tänk efter lite, hur svårt är det inte att få tag på ett rakblad? Dessutom är det helt omöjligt att ta bort allt man kan skada sig med så det gör ju ingen större nytta att bara ta bort min rakhyvel. Ha en fin dag!

#25,

tack för ett väldigt utförligt och ÄRLIGT svar. Det modet du uppvisar här när du delar med dig visar på att du är närvarande och förstår dig själv väldigt bra. När jag var i din ålder hade jag ingen aning om vem jag var. Då gjorde jag istället det alla andra skulle gilla, åtminstone trodde jag att verkligheten fungerade så då.

Mitt förslag till dig är att ge det svar du ger i inlägg #25 till din psykolog när ni träffas nästa gång. Det finns mängder med information i din text som ger psykologen en väldigt bra förståelse för vart du står idag. Och att du har ett enormt behov av att hela tiden vara 100% delaktig i det som är vägen framåt för dig INNAN den inträffar. Dvs att du ska vara med och godkänna vägen inom den tar sin början. Och att du konstant är 100% samverkande tillsammans med din psykolog och eventuellt andra personer som kommer att bli involverade i din hjälpprocess.

Tack än en gång för din öppenhet 🙂

#26 Tack så jätte mkt, det värmde! Alltid när jag skriver/pratar med någon om hur jag mår så uttrycker jag mig av vad jag känner inerst inne och det är jag faktiskt glad över att jag gör. Min psykolog vet redan om detta men hen gör seriöst inget åt mina problem, är inte det lite konstigt?

27 Vad vill du att hon ska göra?  Ditt problem är psykiskt.  För att bli frisk är det samtal som behövs.  Det är inte lätt att bli fri,  men det går.

Jag vet inte, det är ju psykologen som ska ge ut behandlingar som ska fungera och inte bara hjälpa för stunden. Jag vet att man kan bli frisk och jag vet att det är svårt men just nu ser jag ingen mening med mitt liv och då känner jag att det inte är någon större idé att kämpa för en familj & släkt som ändå inte "ser" mig förän jag verkligen är borta.

#27,

tack för ditt svar. Läs mitt inlägg #26 igen. Ibland tar det dagar eller veckor innan ny information man får till sig blir begriplig.

Syftet med #26 är att du tar med det till psykologen och visar upp texten. Det finns mycket matnyttig information där om hur du fungerar som person idag. Information är nyckeln till allt. Det betyder att psykologen i fullt samarbete med dig kan ge förslag på hur förändringar som stämmer överens med hur du vill förändra dig kan bli verklighet.

Okej då förstår jag =) Nu dröjer det några veckor innan jag kommer dit igen men ska försöka komma ihåg att visa detta.

#31

ska du bara försöka att komma ihåg det till ditt nästa möte? Var det inte viktigare för dig än så?

Eeeh jo! Men jag har en hel del saker som kommer hända innan men det är ju självklart att det är viktigt!! Lever man ett liv med mkt stress så glömmer man ju lätt saker..

#33,

perfekt. Så hur gör du för att komma ihåg det?

Jag får väl skriva upp det eller nåt sånt.

#35,
När ska du skiva upp det?
Har du en kalender i din mobil som du vet hur du använder?

Jag förstår att du blir irriterad på din mamma men hon vill dig bara väl. Jag led själv av självskadebeteende under många år och mina föräldrar gjorde också allt de kunde. De plockade bort typ allt vasst som fanns hemma och jag fick inte gå på toaletten med stängd dörr osv.

Jag mådde också fruktansvärt dåligt och tappade lusten med att leva, jag hade några riktigt djävliga år men det blev bättre! Det blir bättre! 

Om du mår dåligt så tycker jag att du ska be din mamma om bättre hjälp - om det inte fungera bra att träffa den psykologen du träffar nu så byt till någon annan! Stå på dig eller be din mamma om hjälp att slåss för din skull! Du förtjänar att få hjälp!

Ge inte upp!

Du får gärna skicka PM om du vill prata mer. Kram på dig!