Jag har ingen anhörig som är dement (tack och lov), men jag arbetar som undersköterska inom hemtjänsten, så jag har ju sett en del ändå, både dementa och deras anhöriga.

Skicka gärna ett PM om du vill prata av dig och få en undersköterskas perspektiv. =)

Har samma erfarenhet som Lexie sen tidigare, plus att min farmor var extremt dement. Men det var ju som så ofta något som kom smygande ända från 70-årsåldern och sen blev det värre år för år. Min pappa fick ta så enormt mycket skit från henne, men beundrar honom så mycket för att han alltid fanns där för henne och hjälpte henne med det som behövdes. Han uppoffrade verkligen mycket under många års tid. Farfar fanns ju också med fram till bara ett par år innan farmor dog. Farfar blev ganska begränsad fysiskt medan farmor alltid varit pigg och rörlig i kroppen. Så farfar fick vara hjärnan i huset och farmor kroppen. Hehe. :) Han var ju en enorm trygghet för henne. Han höll koll på klockan, minnena, när det var dags att äta osv. Att ha en närstående som har koll på läget är verkligen guld värt för en dement. 

En annan sak som kan nämnas är att demens brukar försämras i faser för att i andra faser vara stabil. I de faserna när det är försämringar skapas en stor oro och allmänt dåligt mående. Det kan lätt resultera i ilska och lättretlighet. När det händer får man komma ihåg att det kommer av en inre stress av att man förändras som människa. Det är något av en identitetskris att förlora sitt fokus, mentala förmåga och minnen. I värsta fall sjunker man in i en depression.

Det bästa du kan göra är att vara den där trygga hamnen, som accepterar och förstår och aldrig dömer din mans begränsningar. Om du förmedlar att förändringen är ok, att det är livet, att det inte är slutet på någonting och att det fortfarande och under resten av livet kommer finnas massor att njuta av, så kanske han också kan känna så kring det han går igenom.

Sen vill jag också tipsa om att han kan äta 1-2 msk kokosolja (men börja med en halv tesked och öka successivt) per dag. Kokosolja har visat sig ha skyddande effekter på hjärnan och kan förbättra hjärnfunktioner vid demens. Öht är nyttiga fettsyror av olika slag essentiella för hjärnan (som ju är en fettklump). Läste för ett tag sen om en italiensk studie där man gav en fettblandning (olika oljor och omega 3 m.m.) varje dag till dementa och man såg tydliga förbättringar. Tyvärr får många äldre inte så bra kost och den låg-fett-trend vi haft har ju också påverkat äldreboendena att servera lågfettmargarin och lättmjölk och öht fettsnål mat. Jag tror personligen att detta är en del av den ökning av demenssjukdomar vi ser.

Har ni någon kontaktperson i kummunen som ni kan vända er till? Något demensteam? Det är ju väldigt värdefullt att få svar på sina frågor som som kommer. Det finns också en mänd lokala anhörigföreningar beroende på var ni bor men försök att kolla upp detta.

Vad kul med respons på mitt inlägg! Anledningen till att jag skrev var ju dels att jag ibland känner ett behov av att "skriva av mig", men även att andra i min situation kunde få hjälp av att läsa och lära sig förstå vad man som familj har drabbats av.

Jo, jag har en kontaktperson i kommunen, en underbar demenssamordnare som jag träffar och diskuterar med. Hon är helt underbar och har stöttat mig genom de första månaderna. Hon och jag har gått en utbildning tillsammans, för att vi två ska starta upp anhöriggrupper. Kommunen har kommit långt i synen på anhöriga, vinsten med denna typ av grupp med en professionell person och en anhörig med erfarenhet av att ha make/maka med diagnosen. Känner att detta är jättespännande och tror jag har mycket att bidra med, som kan hjälpa andra men som även kan hjälpa mig själv.

Jag har googlat ganska mycket, men har inte hittat någon typ av diskussionsforum för personer i min situation. Många klappar mig på axeln och säger; "jag lovar dig, det blir bättre när det blir sämre". Och det är klart, jag tror jag förstår det. Ibland riktigt längtar jag eft er detta.

Det är ju mycket sorg att ta hand om. Dels sorgen över sjukdomen, att den drabbat oss…sjukdomen kallas ju "de anhörigas sjukdom" just för att det är många i omgivningen som drabbas. Och värre blir det. Vår demenssamordnare berättade för mig att antalet "unga" dementa bara ökar hela tiden. Många som fortfarande är i arbete drabbas, och det innebär ju väldigt problem med barn, arbete osv.

Sen är det även min sorg; som bl a innebär att jag håller på att försöka vänja mig vid tanken på att vårt gemensamma liv och framtid helt plötsligt ändrat riktning. Jag säger adjö till många av de drömmar och förhoppningar vi hade, planer för pensioneringen då vi skulle vara fria att göra allt det vi inte hunnit med. Jag tar farväl av min älskade make, min livskamrat, min  själsfrände och bäste vän - och övergår mer och mer till rollen som sköterska, mamma. Hon som får sätta sina egna behov allra sist.

Tack för ert gensvar, kändes gott i hjärtat.

Min farmor lider av demens. Hon är inte alls samma person länge som när jag var liten, och går bara runt och är deprimerad nu för tiden då hon fått körkortet tagit från sig (av förståeliga anledningar). Hon ringer flera gånger per dag och dyker upp i tid och otid. Hon börjar glömma orden med, och det blir svårt att förstå vad hon säger. Det är svårt för familjen att de någon försvinna sådär…

Hej.

Jag skulle vilja ge dig ett råd. Ta kontakt med en kurator eller annan samtalkontakt. Du måste få hjälp att bearbeta den sorg som du drabbats av. Visst är det bra att du engagerar dig för att informera andra, MEN du måste ta tag i ditt eget mående nu, innan du börjar hjälpa andra. Risken är annars att du glömmer dig själv.

KRAMAR

Ingrid