Vad gör man när livet bara tycks bli svårare och svårare?

Allt känns så tungt, Har jag fått för mycket att bära?

Jag kommer på mig själv att önska mig tillbaka till barndomen. Innan allt blev så fel.

Men redan vid sexårsåldern började mitt helvete. 

Det var på lekis, som jag för första gången mötte min ångest. Jag var rädd, trivdes inte att vara med de andra barnen. Jag satt hellre och ritade med någon av fröknarna.

På nätterna låg jag ofta vaken och spände mig och det var någonstans då som jag började självskada genom att köra in fingernaglarna i handflatorna. Jag knöt händerna så hårt att det gjorde ont och först efter det kunde jag känna lugnet och somna.

För att inte göra denna historia för lång hoppar vi direkt till högstadiet där min ångest blev extrem och jag även drabbades av en svår depression. Mitt självskadande blev större och jag började skära mig och även använda sex som ett sätt att skada mig. Jag lät mig våldtas om och om igen. 

Jag blev mobbad i skolan och började skolka. På BUP som jag gått på i ett par år skrevs medicin efter medicin ut. 

Vid 17 års ålder fick jag en medicin som ledde till att jag gick upp 50 kilo. Jag drabbades av väldigt väldigt svår social ångest och isolerade mig själv helt. 

Jag klarade inte av människors dömande blickar.

Åren gick och jag mådde bara sämre och sämre. När jag var 20 år så diagnosticerades jag med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression. 

När jag fick mina diagnoser var det som om en tyngs släpptes från mina axlar. Nu fick jag det bekräftat .. Jag var inte bara den där lata tjejen som min skola alltid hade fått mig att känna att jag var. 

Med en ny förståelse för min problematik började jag kämpa allt jag kunde. Främst med mina försök att sluta självskada. 

Livet verkar för första gången på många många år vara på väg i rätt riktning. 

Men då händer det ofattbara. Min mamma dör. 2012, tre dagar innan jag ska fylla 22 år dör min mamma helt oväntat i sömnen bara 43 år gammal.

Vi alla står helt handfallna och förstår ingenting. Mamma var ju mitt uppe i livet , tränade, skrattade, dejtade, jobbade och tog hand om oss barn.

Hur kan en så tillsynes pigg och energifylld människa dö så fort?

Mamma skickas för obduktion och det tar 3 långa veckor innan jag får se henne. På sjukhuskapellet hade jag ingen aning om vad som skulle möta min blick och jag var helt oförberedd. Det blev en chock att se min alltid så fina vackra mamma ligga där och se ut som en gammal sjuk gumma. Hon var sig verkligen inte lik. 

Ett par dagar senare var det begravning och en månad efter det var det urnsättning. Urnsättningen skedde dagen efter mammas födelsedag. Istället för att fira mammas födelsedag fick jag fira mer henne i ett hål i marken. 

Jag tänkte att nu kan inte mitt liv bli värre!

Jag var chockad, och otroligt ledsen. Kunde knappt ta in vad som hade hänt. 

Jag mådde väldigt dåligt och fler och fler konstiga saker började hända i min kropp. Jag trodde att jag hade fått B-12 brist igen. För det hade jag haft innan och behövt ligga på sjukhus för och få blodtransfusion. 

Problemen försvann och jag tänkte att det berodde på chocken. Jag åt knappt, sov knappt och var ständigt orolig och rädd. Så det var lätt att skylla problemen på det.

I alla fall i början. 

Chocken lade sig mer och mer, mitt liv började gå till baka till det normala. Jag mådde bättre och bättre psykiskt, men de fysiska problemen kom fortfarande då och då. Våren 2013 bröt mina fysiska problem verkligen ut och jag började bli orolig. Nu var det verkligen något som inte stod rätt till. 

Jag sökte hjälp flera gånger utan att bli trodd. Mina problem skylldes på min psykiska ohälsa eller på de mediciner jag åt mot den. Problemen kom fort och försvann efter några veckor.

Efter många om och men fick jag göra en MR undersökning på min hjärna. Den 23 Augusti..Precis ett år på dagen sedan mammas begravning blev jag kallad till läkaren och han berättade att man hittat flera förändringar i min hjärna och att jag skulle skickas till neurologen för vidare undersökningar. 

Jag hade vid detta laget redan en rädsla för vad det kunde vara för något och när jag fick veta att man skulle ta ett LP på mig blev jag ännu räddare. För det är ju med det provet och en MR som den sjukdomen jag var rädd för diagnosticerades.

Det gick ett par veckor och ännu en period med symptom blossade upp. Vi åkte in till neurologen för att prata och då kom beskedet.. 

Du har MS, Multipel Skleros.

Det var precis det jag hade varit rädd för. Jag fick ett recept på bromsmedicin redan där och en vecka senare fick jag börja injicera mig själv varannan dag för att försöka bromsa min sjukdom. 

Tyvärr fungerade inte bromsen och jag fick fler skov. 

Det värsta skovet jag någonsin haft kom bara ett par veckor efter att jag började med medicinen.

Jag var så yr att allt snurrade och jag blev så "åksjuk" att jag spydde, jag var så trött att jag första dygnet inte ens orkade gå på toa.

Jag kunde knappt gå och jag fick tremor (skakningar) i min vänstra arm och förlorade kontrollen över hela min vänstra sida. Jag fick krypa till toaletten och när jag var framme var jag så slut att jag fick ligga på golvet och vila innan jag kunde kissa, bajsa var det inte tal om att göra för den energin fanns inte i min kropp. Jag kände mig döende rent utsagt. Men efter en vecka eller två försvann det värsta. Men jag hade fortfarande väldigt svårt att gå. Det är först idag nästan 3 månader senare som jag känner mig helt återhämtad från det skovet. 

Jag kommer behöva byta medicin till Tysabri som jag kommer få via dropp en gång i månaden. 

För första gången på länge känner jag nu att jag börjar må bättre igen.

Men då undrar jag ju vad som ska komma här näst?

Varje gång jag känner att jag börjar må bättre har ju en blixt av helvete slagit ned på mig.

Hur ska jag göra för att orka med? Hur ska jag göra för att inte vara så rädd för framtiden?