Hur får man hjälp?
Hela mitt liv har jag haft två olika lägen. Ett "normalt" läge då jag för det mesta är som alla andra och ett "eremit" läge då jag blir deprimerad, osocial, orkeslös och helst bara vill ligga i soffa och inte göra något. Ibland har jag undrat om jag har lidit av depression, men eftersom jag blir bättre efter en vecka eller två så har jag aldrig tagit tag i det.
Samma sak med mina intressen. Jag kan bli nästan besatt av något, läsa på och lära mig allt i ämnet och sedan efter en månad eller två så är jag totalt ointresserad av det.
Dessutom är jag i allmänhet inte det minsta social, jag skulle glatt leva i en stuga mitt ute i ingenstans utan kontakt med omvärlden om jag kunde. Jag träffar mina vänner kanske en gång i månaden och även då kan jag känna att det blir "för mycket", att jag bara vill hem och vara själv. Om jag har en period då det är mycket sociala sammankomster, släktkalas, vänner som hälsar på och så vidare så får jag nästan panikkänslor och vill bara vara ensam.
Min pappa var likadan och hans "lösning" var att dricka när han hade sina "neråt perioder". Något som jag (tack och lov) inte har tagit efter.
I större delen av mitt liv så har jag trott att det här är normalt, att det är så det ska vara. Men på senaste år så har jag börjat fundera på om det kanske är något som man kan få hjälp med. Att jag kanske inte behöver ha mina eremit perioder, att det kanske inte alls är normalt att undvika ögonkontakt med de man pratar med och så vidare. Men hur tar man första steget att få hjälp? När jag ska berätta för någon om mina problem så låter de så futtiga och obetydliga så det känns som att ingen kommer att ta dem på allvar.
Som första steg kan du boka en tid på en vårdcentral. De brukar konsultera psykolog om de ingen har som arbetar jämt.
/Maria
![[Mustangcab]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Gör som # 1 säger. Du behöver nog lite hjälp på vägen.🤗
Jag själv har tagit hjälp av en präst i kyrkan. En behöver inte alls vara kristen eller troende för att söka hjälp där. Det var hos mig en annan sorts trygghet eftersom jag visste att präster har total tystnadsplikt, du kan lugnt säga att du gjort något totalt olagligt utan att prästen får säga eller vittna eller vad som helst. Jag hade inget som var kriminellt eller egentligen behövde en total tystnadsplikt med det kändes tryggt att veta att jag kunde verkligen säga vad som helst. Sen fick jag hjälp därifrån med vart jag skulle ta vägen för att få ytterligare hjälp på vägen. Ett väldigt värt tips då det bara är att pusha sig själv till telefonen och då är det bara att försöka få fram det man vill!
Hej Lina. Det låter mkt som bipolär. Ta gärna kontakt med vårdcentralen så hjälper dom dig förhoppningsvis. Så slipper du åtminstone deppet. www.bipolärasjukdomar.se/ Med vänlig hälsning, Maya.
Jag är inne på Maya_Bellas svar.Det låter som bipolär. Jag har 3 kompisar som har bipolär och dom visar samma tendenser!
Jag är lite likadan. Men jag "botade" mig själv genom att ta mitt tält och ge mig ut på kalfjället i en vecka, själv. Sen dess har jag inte längtat så mkt efter att vara ensam hela tiden längre, hehe ;) det var både en fantastisk och skräckinjagande upplevelse.
Jag går mot strömmen och säger att det inte alls låter som bipolär. Ta en titt på asperger syndrom snarare.
Jag tyckte som #7 också men det är nog för att jag känner till AS (asperger syndrom) bättre.
Däremot så är det ju vanligt med tex bipolär vid AS också (eller andra npf dvs neouropsykriatiska funktionshinder)
l'm back
Dina problem är absolut inte futtiga eller obetydliga,jag tycker mycket av det du skriver påminner om asperger syndrom där bipolär (deppad,nedstämd,ensamhetsbehov,mm) är vanligt.
Tycker du ska ta en första kontakt med din v.c!!
Jag tycker inte man ska gissa diagnoser då det för det första finns väldigt många.
För det andra så går många psykiska diagnoser "i varandra" så att säga.
För det tredje så är det inte alls säkert att det behöver vara en "sjukdom/diagnos"
Det bästa är, tror jag, att få träffa en specialist och få hjälp med att bena ur problemen.
/Maria
Håller helt med Bumbleboo man ska aldrig hålla på och gissa diagnoser eller tro att man har det eller det. Sök istället adekvat hjälp och bli utredd.
Det finns många som går så in i att dom har den eller den diagnosen och tyvärr är Dr. Google bov många gånger. Det finns oändligt att läsa på nätet men man ska kunna se vad som är bra sidor och vilka som inte är det.
Nu menar jag inte TS utan mera generellt.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Jag har känt en manodepressiv man som fick rätt medicin och kunde leva ett normalt liv utan överdriven drift ena veckan och självmordstankar i den andra. Men gå till vården så de utreder om det är det som är felet eller är det bara tonårssvallningar :)
Ha en fin dag med glädje o skratt, hälsn. Maria från Glas DeCo
Starta ny diskussion