Jag är rädd för min mammas skull, eftersom hon har hund och är ute och går ensam många gånger. Är rädd att det ännu en gång ska komma lösspringande hundar och hugga tag i hunden eller mamma. Är också rädd att hon ska bli misshandlat eller dyl.

Jag är nog för rädd att förändra mitt liv, med allt som medföljer.. har redan mycket att tänka på, så jag klarar inte mer just nu. Inbillar jag mig i alla fall.

Annars är jag inte rädd för något i omvärlden, det är bara familjen som jag oroar mig för.

Okej då. Spindlar. Stora svarta, bruna och i andra färger, som rör sig snabbt och även hoppar. De är jag rädd för. 

Själv är jag mest rädd att det ska hända mina nära och kära någonting och då tänker jag både på sjukdom och olyckor.

Själv är jag ingen rädd typ

Jag är inte mörkrädd, Inte rädd när jag är ute om kvällarna trots att jag bor i en storstad.

Jag är nog ganska naiv och tror människor om gott och det kanske inte alltid är så bra.

Jag brukar heller inte vara rädd att ingripa när något händer. Det är som om hjärnan kopplar bort rädlsa och man bara handlar.

Nog inget särskilt i rädslaväg mer än fobi mot spindlar och andra småkryp. Så fort någon sådan visar sig skuttar jag iväg till någon möbel för att:

1. Hitta sansen

2. Planera bästa vägen till ett par skor som skydd på fötterna, och alternativt hjälpmedel som dammsugare eller annat föremål.

3. Sätter planen i verket efter att ha kollat att den inte försvunnit någon annan stans.

Om någon spindel barikaderat sig på cykeln utomhus eller så och det är folk i närheten är det inte ovanligt att någon främling får frågan "Ehhh, kan du ta bort den där?". De flesta hjälper faktiskt till också. 

Iofs, om strömmen går och det bli kolsvart i hela lägenheten utan förvarning. Det har hänt här i hela området en gång i vintras, sent på kvällen. Inte trevligt, men då är det bara att samla ihop sig och börja leta efter ljus att tända.

#4 

Har ingen direkt fobi, men tycker inte om ormar och jag är lite rädd för fåglar (främst tamfåglar som kommer nära)

På tal om rädsla måste jag bara berätta! Jag tog tåget till Stockholm härom dagen och hade förutom min väska med mig mitt kamerastativ i ett eget svart fodral. När konduktören kom för att kolla biljetten pekade han surt på stativväskan och frågade om jag var beväpnad : Ja, svarade jag med en canon(kamera) med tillhörande stativ

#6 Haha Ja, där ser man. Ungefär som i länken i #0.Tänk om han ringt polisen

Jag är rädd för massor och ja det har blivit värre med åren.

Jag är rädd för både ditt och satt. Jag brukar dock tvinga mig själv att göra saker som jag är rädd för. Annars tar rädslorna över. Därför har jag inte något särskilt jag kan säga att jag är rädd för.

Ditt och datt ska det naturligtvis vara.

#10 

Jag är mest rädd för att min mans cancer inte är borta helt utan att den ploppar upp igen. Det kan störa sömnen en hel del.

Lite snack om uppsägningar på jobb, det är stressande. Fackförening och ledningen bråkar med varandra.

Att min mamma börjar bli lite skruttig är också nåt som ligger i bakhuvudet.

Jag är rädd för mångt och mycket! Men allra mest rädd är jag nog för folk som kollar på skräckfilmer. Inbillar mig att nånstans sitter en person och kollar på t.ex. SAW och tänker "det där var en bra ide!" och sen får för sig att leva ut det. Löjligt, men sant.

#13 Jag tänker inte så om folk som ser på filmerna (de flesta äcklas ju), utan om dom som GJORDE filmerna. Som skrev dom. Något fel måste det ju vara om man kan hitta på sånt

Jag älskar skräckisar

#15 Jag med!! Fast jag tycker det är svårt att hitta bra.

#14 Du har en poäng där! Däremot så får man ju hoppas att de fått "utlopp" för eventuella sjuka fantasier genom att skriva och producera filmerna

#17 Hahaha precis