Det är helt ok att bli både arg och ledsen ocså Bumbleboo.  Var inte desperat med det positiva tänkandet, jag tycker ibland att det har blivit för mycket av det där.

Känner med dig, vi har ju varit igenom två sådana omgångar, så jag vet hur du har det (nästan - det är ju inte samma sorts cancer).

#1 Som jag skrev så har jag mina dagar också men mitt sätt att ta mig igenom detta och även andra händelser i livet har alltid varit att försöka vända på saker och ting och försöka se det positiva.

Jag är ledsen om du tycker att det blivit för mycket av det eller om det verkar desperat men det är det verkligen inte.

Jag arbetar ju delvis inom psykiatrin (neuropsykiatrisk epidemiologi) och är ganska medveten om vilka reaktioner som kan komma och att det dessutom är helt naturligt att vara ledsen, besviken , orolig, arg, och så vidare.

Jag har gråtit, varit förtvivlad och känt mig som en belastning. Jag är bara den typen som vägrar att låta det ta överhanden.

Du är en stor flicka Bumbleboo, så jag är övertygad om att du klarar detta fint! Jag menade inte att kritisera.

Det jag tänkte på var ett inslag jag såg om en amerikansk kvinna som skrivit en bok om den här "positiva hysterin" som finns i - speciellt - USA. Hon hade tom exempel på folk som blivit avskedade för att de uttalat kritik om saker, eller visat negativa reaktioner på nåt! Det fanns också exempel på hur man just inom sjukvården tvingade cancerpatienter till kurser för att tänka positivt, för om man inte gjorde det så dog man nästan helt säkert.

Nu är det ju inte så hysteriskt i Skandinavien, men jag tycker att det kryper närmre och närmre.

Jag håller med dig om att lagom är bäst och en hysteri är aldrig bra. Då blir det bara ytlig glättighet.

Däremot är det svårt att säga emot flera studier som påvisat att glada positiva människor har längre livslevnad, klarar motgångar och sjukdomar bättre.

Det säger ju sig själv faktiskt och behövs inga studier för men risken med dessa studier har kanske blivit som du beskriver "för mycket" och då slår det kanske tillbaka för de som verkligen bryter ihop när de blir sjuka.

Ingen människa vet hur man kommer att reagera vid sjukdom och annan olycka. Att påtvinga någon ett beteende är ju helt horribelt.

Jag har inte några bra idéer. Jag tror också att det är bra om man kan vända saker till det positiva, om än inte i absurdum.

Dock är jag inte speciellt bra på det själv. Jag är bra på att uppmuntra andra och få dem att må bättre, men inte när det gäller mig själv. Önskar jag hade den egenskapen.

Sedan tror jag också på att ibland, om man inte kan vända saker till något positivt, så kan man koncentrera sig på något helt annat, som man VET är positivt eller kul.

Sedan kan jag inte påstå att jag någonsin känt något tryck att man inte får kritisera eller att man måste tänka positivt.

Jag har en förmåga att vid problem som uppstår intala mig själv att "Det löser sig!" och sedan försöka lite till. Vet inte om det faktiskt hjälper men jag kan rabbla upp fler exempel på när det har gått bra än de fall då det inte löst sig alls. Skulle kunna tänka att den där tanken om att "det löser sig" är ett sätt att släppa det som ligger bakåt och ta nya fräscha tag, vilket kanske ger lite mer energi då också att orka fortsätta.

En annan sak som egentligen inte hör hit… men det är när man får den korta ospecificerade frågan "Kan du hjälpa mig?" av någon. Jag svarar alltid kanske eller att det beror på och frågar sedan vad det gäller innan personen får ett ja eller nej. Tänkte mycket för några år sen på att inte säga ja direkt för att inte lova för mycket som inte går att hålla och har nu alltså lyckats göra det till ett naturligt standardsvar.

Du kan i allafall konsten, bumbleboo..att vända det negativa till nåt positivt. Det tror jag är värt mycket..

#7 Tack. "Shit happens" "Bara bryta ihop och gå vidare"

Jag gillar den typen av resonemang även om det kan kännas för hurtigt.

# 8

Håller med Dej!

Positivt är också att man lär sig av sina misstag.

Skulle ta upp lite glasrester idag från ett krossat glas, några större bitar som tydligen gömt sig. De verkar dessutom ha legat i lite blöta för de hade liksom "fastnat" i mattan. Lyckades med konststycket att skala av huden på långfingret, från den undre fingerleden till den översta typ. Inte skönt alls!

Dock ser ja det positiva i att det inte var värre än att det gick att lägga hudfliken tillrätta och lappa ihop med två plåster och snurra över med leukoplast-tejp för att vara säker på att det sitter fast ordentligt. Har dessutom lärt mig nu att inte göra på det viset mer utan att använda något hjälpmedel för att skona fingrarna. Se där, även det positivt!

Javiss lär man av sina misstag och att ha lite koll på egenvård är aldrig helt fel.

Många hade säkert åkt till akuten