Jag måste bara skriva av mig lite, det här är så himla tröttsamt. Trots medicinering som i början verkade fungera så får jag fortfarande ep-anfall, det senaste var idag.
Varje gång jag börjar hoppas att det är under kontroll så kommer anfallen igen och nu har jag även börjat oroa mig när jag är iväg hemifrån.
Jag försöker att hela tiden ha en plan för hur jag skall göra om jag skulle få ett anfall när jag inte är i min vanliga miljö och hur jag skall lösa det efteråt, jag blir fruktansvärt trött och det känns som att hjärnan har "bränt ut sig" (vilket den ju på sätt och vis har gjort).

Jag skäms dessutom även om jag inte skulle tycka att det är något att skämmas för om någon annan hade epilepsi.

Det är jobbigt att lägga ansvar på andra, att de ska kunna agera om jag får ett anfall och att jag har ansvar för tex deras hästar även om de litar på mitt omdöme.

Det här känns rätt tröstlöst, det är klart att det går att leva med ep också men det är en jobbig anpassning.
Att hjärnan dessutom tar stryk av de svårare anfallen gör naturligtvis saken ännu jobbigare.
Bilkörningen känns så otroligt långt borta, hur mycket den betyder för mig är nog svårt att föreställa sig om man inte har följt hela min kamp för att få det där körkortet.
Det kan förstås ingen ta ifrån mig, att jag lyckades ta det, även om jag inte får köra längre.

//En för tillfället ganska uppgiven Lona 😧