Har i något år nu mått konstant dåligt men lyckats bygga upp en fasad för alla runtomkring mig. Tillochmed min familj, sambo och mina närmsta vänner. Jag är en person som alltid haft väldigt nära till skratt och har därför kunnat "gömma mig" bakom det nu när jag mått dåligt. Har aldrig varit den som pratat om känslor och hatar att släppa ut tårar om jag inte är själv. Sista året har jag varit onormalt trött och inte orkat något men trots det tvingat mig till att göra saker så ingen ska ifrågasätta mig varför jag inte vill. Har sen i januari -14 haft ett stadigt jobb som jag gått till trots att jag bara vill bryta ihop på morgonen. Har sista tiden sjukanmält mig trots att jag inte varit sjuk utan jag har bara inte orkat ta mig iväg. Jag har väldigt svårt att känna igen mig själv och kan inte minnas att jag någonsin varit den person jag har varit under det senaste året. För de som kommenterat att jag ändrat på mig har jag kunnat skylla på lite stress och preventivmedel (trots att mitt p-medel inte påverkat mig något). På allt det här så gick min mormor bort i höstas efter en 7 månaders kamp mot cancern och jag har inte ens visat mina känslor över det för någon. Jo, min sambo har fått sett några tårar men för alla andra har jag känt mig tvingad till att vara stark. Jag vet inte riktigt varför jag känt att jag måste vara stark, förmodligen för att jag inte gillar att visa känslor för andra. Sista veckorna nu har jag knappt gått utanför lägenheten, jag har inte varit på jobbet sen innan jul och jag får ångest bara jag tänker på att jag måste klä på mig och gå ut och möta människor. Har verkligen ingen ork till något, varken fysiskt eller psykiskt och just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Vill hitta den där orken igen till att faktiskt VILJA hitta på något och inte känna mig tvingad. Är det någon mer som känner igen sig i mitt mående? Finns det något som faktiskt heter att man är helt psykiskt utmattad? - eller är det bara något man säger?