Etikettstress-och-utbrändhet
Läst 4146 ggr
Candela
2015-01-13, 09:56

Att komma tillbaka efter utbrändhet

Jag har på många år inte varit så pigg under hösten som jag har varit i år. Varför? Jo, för att jag gått arbetslös 🤐

Eftersom jag nu under hösten påbörjat en utredning av min arbetskapacitet samt en utredning av ADD så har jag inte haft samma krav på mig från FK och soc att söka jobb. Den där stressen över att söka jobb - för att sen börja jobba och återigen drabbas av utmattning och depression - tär på mitt psyke och leder till en enorm trötthet och utmattning. Men den har jag sluppit de senaste månaderna och mått bättre än på länge.

Nu ska jag söka arbetsträningsplats och oron börjar gnaga i mig igen. Jag vet visserligen att jag inte alls kommer drabbas av samma krav som vid ett riktigt arbete, och kan säga stopp om det blir för tungt. Eller att det borde vara så. Jag har redan haft en anställning som skulle innebära samma trygghet för mig, men där jag istället blev utnyttjad och överkörd. Så rädslan och oron finns kvar.

Egentligen kom jag lite ifrån ämnet nu. Jag undrar väl mest hur man kommer tillbaka till studier och/eller arbete efter att nästan ha varit utbränd? Och hur man kommer över rädslan det innebär att våga sig ut i arbetslivet.

Maria
2015-01-13, 10:03
#1

Du har ingen möjlighet att få någon form av samtalsterapi eller KBT? För som du beskriver så gäller det ju att komma över rädslan och att du blir säkrare på dig själv.

/Maria
tlover
2015-01-13, 10:06
#2

Min man håller på att arbeta sig tillbaka från utbrändhet (han fick åka in på akuten för det bland annat).

Han har börjat meditera 2 gånger/dag och har blivit många gånger bättre. Även andra saker som inte har med utbrändheten att göra (tex har han alltid kämpat med ett enormt sötsug) har blivit mycket bättre.

Han är också noga med att bara göra det han vill, tex skottar han gården så gör han det för att han vill det.

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!
Candela
2015-01-13, 10:28
#3

Ja, lite terapi skulle jag behöva. Står i kö till psykoterapeut av andra orsaker, men kan ju ta upp detta med henne när jag väl får en tid.

Meditation eller yoga skulle jag nog behöva, gäller bara att komma igång.. Har aldrig riktigt testat det förut.

Största problemet är nog föräldrar och pojkvän som tjatar (enligt dem "peppar") mig att återuppta studierna. 😕 Jag VILL ju studera färdigt, men får panik över denna stress.. Min pojkvän har svårt att förstå varför jag börjar panik-gråta när han tar upp ämnet, han försöker framhäva att jag kan ta det i min takt. Att jag bara behöver läsa igen en kurs i taget. Men det känns ändå enormt tungt.

tlover
2015-01-13, 11:21
#4

#3 Jag ska be min man om några bra youtubevideos om meditation och om att släppa saker som stressar en (vi håller på att se videos av en superkul munk från australien som tar upp ämnet blandannat)

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!
KitoBonito
2015-01-13, 20:20
#5

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver! Har själv varit/är utbränd och det visar sig på miljoner sätt som hämmar mig i vardagen. Går hos en KBT-terapeut och hoppas att jag ska få rätt på allt. Kanske är det samma för dig att det ligger en massa annat under som gör dig mentalt stressad och deprimerad, som t.ex. bristande rutiner, dåliga vanor, låg självkänsla. Allt sammanflätas och det påverkar självklart hur man klarar av sitt jobb och sina studier (som jag också haft problem med).

Snovit79
2015-01-13, 21:56
#6

För det första, så ska Du inte gå tillbaka till något om Du inte är riktigt riktigt säker på att det kommer ge dig något positivt. Man får börja med terapi/KBT/ev medicinering. 

Jag har varit hemma 3½ år nu och började på dagverksamhet för 1 år sedan, men det var alldeles för tidigt för mig. 

Är med i en grupp på Facebook och där kan man följa andra som gått tillbaka redan efter ett par månader - tyvärr brukar det sällan sluta bra. Är man väl utbränd, så är man känslig för stress för resten av sitt liv. 

A & O är att lära känna sin kropp, lyssna på den och acceptera att man är sjuk.

Candela
2015-01-14, 12:19
#7

#6 Det är det jag är rädd för :( Men alla säger att jag måste börja komma igång med något och inte bara gå hemma.. Min arbetsterapeut (som gör en NPF-utredning) tror det är jättebra för mig, och mina föräldrar tjatar hela tiden om att jag ska börja plugga igen.. Det stressar mig också - jag känner mig misslyckad som inte kan leva upp till deras förhoppningar om mig.

Upp till toppen