Annons:
Etikettpsykisk-hälsa-ohälsa
Läst 641 ggr
[Lollo 97]
2019-06-29 02:39

Trött?

Hej! Har sedan jag var 12,5 år mått psykiskt dåligt (oro, ångest, nedstämdhet, självskadebeteende, skev verklighetsuppfattning) och även successivt blivit tröttare och tröttare. När jag var 14,5 (vårterminen i 8:an) så var det som jag föll pladdask ner i ett hål och det var som om jag gled ifrån verkligheten (längre ifrån än innan), blev tröttare och mer omotiverad. Under sommarlovet började minnet på att krångla och jag tappade ord och började sluddrigt. Men körde på under somamrlovet med min hobbyverksamhet. Sen kom 9:an och jag var fortfarande trött och "konstig". Två veckor i 9:an gick helt okej (gick 3-4 dagar per vecka) sen dalade det och jag kunde inte koncentrera mig, jag var lättirriterad och fick utbrott vid nåt enstaka tillfälle. Gick knappt till skolan och när jag väl var där fick jag knappt något gjort då allt gick i slowmotion i huvudet. Klarade då inte 9:an… Sluddrandet, glömskheten och koncentrations svårigheterna satt i under sommarlovet också. Började IM den hösten och det gick i några veckor innan jag la ner det med då allt var rörigt trots mindre antal elever. Började sedan hemskolning för att orka med. Jag tog det hela i min egen takt, fått vila upp mig osv. Men är fortfarande glömsk och talet blir allt sluddrigare och jag tappar ord. Senast idag så sa min mamma att vi tog ju en promenad för ca en-två veckor sen och mötte på två tjejer som vi hälsade på. Jag har inte ett enda minne utav det. Hat även märkt att jag är känsligare än jag varit tidigare (alltid varit omtänksam och känslig, märkt av andras mående osv, ända sedan jag var liten, men kan också vara väldigt kall om jag känner eller ser någon annan bli felbehandlad). Mannen som hemskolade mig visade sig lida av psykiska ohälsa (märkte ganska snabbt att något var fel) och när han berättade detta knäckte det mig. Så när han mådde dåligt mådde jag sämre (han behövde inte ens säga något). Oroade mig för honom och andra saker under 5 veckors tid (+ tid innan dessa 5 veckor också). Så mycket att jag fastnade i mitt självskade beroende igen. Bröt även ihop totalt i hysteriskt gråt vid ett tillfälle när han smsade mig att han mådde dåligt och inte kunde komma den dagen (min mamma låg även på sjukhus så även det var väl en bidragande faktor). Under midsommar mådde en släkting dåligt och detta snappade jag upp och fick en obehaglig känsla i kroppen, vilket sen nästan slutade i tårar. Så fort jag märker att någon mår dåligt mår jag genast sämre. Jag tycker det är så jobbigt att höra om folk som lider av psykisk ohälsa… Även gråtit mer än vanligt det senaste året. Jag oroar mycket för andra och känner ansvar för att ta hand om de som mår dåligt. Klarar knappt av att socialisera längre heller. Inge längre stunder i varje fall då det delvis känns som om jag inte "kan" umgås och att jag är en väldigt tråkig person. Så har ju 2 nära vänner (en umgås jag knappt med och den andra har jag inte sett på ett år). Tycker människor ibland bara är irriterande.. Är även mognare (enligt de i min omgivning iaf) än många andra i min ålder. Vet inte vad jag vill få ut av detta inlägg. Men det känns lite som om jag håller på att bli tokig…

Annons:
[Lollo 97]
2019-06-29 02:47
#1

Kan även tillägga att det känns som om något är "fel" på antingen mig eller omgivningen och att jag inte gör hemma i detta samhälle. (vanliga tonårstankar kanske?, 17 år förövrigt)

[Lollo 97]
2019-06-29 02:49
#2

Har även gärna velat vara för mig själv mycket. Är lite mer för att umgås nu, men korta, stunder i så fall.

Maria
2019-06-29 06:16
#3

Har du någon kontakt med psykiatrin?

Det känns som om du borde träffa någon och få någon form av behandling.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Lollo 97]
2019-06-29 10:51
#4

#3 Har kommit i kontakt med BUP men allt går väldigt långsamt.

Upp till toppen
Annons: