Haft en extra frustrerad morgon idag. Det tog 30 minuter bara att komma ur sängen för att tankarna drog iväg.
Det är nu sex veckor sedan jag ramlade och fick en ytterst onödig armbågsfraktur. Fick snabbt komma till sjukgymnast och få övningar att göra för att sträcka ut armen och vrida den. Hade då fullt sjå att följa de att jag inte tänkte på att man kanske borde träna på att även böja armen.
Fortfarande tycker jag att armen är sned och att det inte går att sträcka ut den helt. Det funkar ganska bra att vrida armen/armbågen utåt men inåt tar det typ stopp. Det är som att knölen på yttre delen av handen inte vill följa med och därmed fungerar som en låsning i resten av armen.
Dessutom är det fortfarande lite stelt och ömt/lätt smärta vid vissa rörelser/aktiviteter.
Enligt sjukgymnasten ska jag ju börja återfå rörligheten och en fungerande arm när svullnaden går ner. Jag tror iofs att svullnaden har gått ner men är inte helt säker själv. Men om svullnaden har går ner, vad är det då som liksom ligger i vägen för rörligheten?? Väntade jag för länge med att träna på ordentliga höjningar eller har jag varit för det med att använda den?
Mardrömmen just nu är att all rörlighet inte kommer att fås tillbaka och att tvingas leva med en stel arm som man inte kan göra allt med naturligt.
Blev tvungen att gå ifrån min plats andra dagen tillbaka på jobbet för att dölja sårbarheten och samla ihop mig och försöka fokusera på jobbet igen. Gillar liksom inte ens att gråta inför nära släktingar...
Men att känna sig mer eller mindre handikappad i vissa situationer gnager även i kanten på psyket när det liksom inte känns som att det går framåt.
Hoppas innerligt att det är som sjukgymnasten säger, att det kommer att släppa! Och att frustrationen och oron kan släppa med det.
Ledsen för långt inlägg.
