Beklagar din förlust. Om det bara är några dagar sedan så kan du fortfarande befinna dig i ett chocktillstånd. Sorgearbetet har flera faser och kan ta upp till ett år, för en del ännu längre (se bifogad länk). Men livet går vidare och man behöver ju ta itu med saker och ting i vardagen. Tror det är viktigt att sätta en gräns för sin akuta sorg. Man kan till exempel säga till sig själv; "Jag ska sörja i två veckor men sedan tänker jag gå vidare med mitt liv". En bra fråga att ställa är också: "Hur hade han/hon velat att jag skulle göra i den här situationen?" Svaret brukar ofta bli att den som gått bort skulle sagt; "Tänk på mig nån gång men fortsätt vara glad och leva ditt liv".

Plötsliga avsked kan vara ett problem, när man inte hunnit ta farväl. Det är lite lättare för den som har en tro på någon slags fortsättning efter livet. Men oavsett vilket så är min erfarenhet är att det aldrig är försent. En bra metod är att ge akt på sina drömmar. Om man önskar ett återseende så kan man få möta sin anhörig i drömmen, ofta helt odramatiskt. Har ofta mött min bortgångne far i drömmen. En gång höll han ett långt anförande, det var inför en problematisk resa som jag skulle göra. Han visade sig då redan innan resan, liksom för att trösta och stärka mig.

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

Beklagar sorgen.

Du kan mycket väl befinna dig i chocktillstånd fortfarande. Misstänker även att du kan vara i en s.k "Förnekandefas" Eftersom du tycker det känns som om han är kvar.

Jag jobbar själv på en akut hjärtavdelning, och det händer att anhöriga här av sig upp till ett par veckor efter att deras anhöriga har avlidit hastigt, då vill de veta hur det är med den anhörige och vilken plan vi har för patienten.

Vi brukar kalla in en kurator i sådana fall, och jag tänkte att det kanske skulle kunna vara något för dig också ? Nån du kan prata med om din sorg och nån som kanske kan hjälpa dig att gå vidare ?

#1 Han låg på sjukhuset 1v innan han gick bort, och han gick bort den 1/1. Var där varje dag, även efter han hade dött och sa farväl. Han var dock aldrig vaken eller vid medvetande under tiden han låg. Men känns endå som att man inte riktigt lyckats greppa det eller förstå. Trots att jag sett honom död, så känns det som att han är kvar. Man väntat på dom dagliga samtalen osv.. Ska läsa länken senare.. #2 Går på närpsykiatrin regelbundet och har en tid på onsdag, hon är iofs inte kurator utan fysioterapeut som inriktar sig på basal kroppskännedom. Ska prata med henne om hur jag känner och hur det känns.

#3 Tror inte det har någon betydelse om det är en fysioterapeut eller en kurator, eller vilken annan som helst. Ibland kan man behöva prata av sig och uttrycka sorg och känslor, med någon utanför familjen, någon som inte sitter i samma sorg som du själv.

Alla är vi olika och att känna sorg och chock och kanske även ilska under en tid kanske t.o.m lång tid är helt normalt. Efter ett tag kan man hantera det bättre men en del kommer man fortsätta sakna. Min lillebror dog i en olycka för nästan 30år sedan men det händer att man börjar tänka om hur det skulle ha varit ifall han fått leva under födelsedagar, jular vissa saker som sker som man vet han gillade och då kan jag fortfarande känna sorg.  Om du känner att du har bra kontakt med fysioterapeuten så prata du med henne om du känner det hjälper en del vill prata om sin sorg andra vill bearbeta den själv alla sätt är OK och det finns ingen press på när man måste sluta sörja.

Jag tycker att begravningen brukar vara till oerhört stor hjälp, även om jag inte upplevt precis det som du har så har jag ju ändå behövt säga hejdå till ett antal. Begravningen blir ett tillfälle att släppa fram många känslor och att enas med andra i saknaden. Tycker det är en fin upplevelse som hjälper. Fundera på om du vill dela något på minnesstunden. 

Beklagar din sorg!

Begravningen är snart, och jag hoppas jag kan komma in i någon slags acceptans då. För jag blir så arg på mig själv när jag har tankesättet att han fortfarande lever även fast jag vet att han är död. Jag skäms så mycket och är så otroligt arg på mig själv över detta. Hade en annan nära anhörig som gick bort 2012 efter en längre tids sjukdom, men då var man ju lite förberedd på allting.. då sörjde jag direkt efteråt och ett långt tag efter. Men nu är det helt annorlunda.. och detta gör mig förvirrad.. :(

#7 Fast varför ska du skämmas eller vara arg på dig själv? Varför inte bara acceptera det du känner? Och kanske kan du tänka på att han flyttat ifrån jorden, att det är därför han inte är här. Han har flyttat någon annanstans. Som du säger, du vet att han är död, men du tänker att han lever - det är väl helt ok? Inget att skämmas över hur som helst.

Det är helt normalt att glömma bort att någon är död, speciellt när det gått så kort tid. En vän till mig vars pappa dog sa att han fortfarande efter lång tid kunde ta upp telefonen för att ringa sin pappa och sen komma på att han var död. Själv har jag inte vart med om att någon närstående dött men när min barndomshund avlivades för ett par år sedan så tog det säkert ett halvår innan jag inte förväntade mig att höra klorna på golvet hos mina föräldrar när jag gick in genom dörren.

Min sambo förlorade en anhörig för två år sedan och när han sa att det känns som att hon finns kvar fortfarande så brukade vi prata om att hon finns faktiskt kvar i alla minnen, all påverkan på personen, alla saker.. Så det är inte konstigt att det känns som att dom finns kvar fast de försvinner.

All sorts sorg är okej, kom ihåg det. 🌺

#7 Du skall inte vara arg på dig själv och skämmas.

Alla reagerar olika när en nära anhörig går bort hastig. Din reaktion är också ganska vanlig, som jag skrev tidigare, så handskas vi med den sortens sorg och "förnekelse" nästan dagligen.

Du har inte på något vis anledning att vara arg på dig själv eller skämmas över din reaktion.