Vågar inte vara mig själv!

Jag har lite problem.
Jag vågar inte vara mig själv.
Jag vågar inte göra saker som jag vill göra

Jag vågar inte berätta att jag tycker om låt, eller vilka Youtubes jag tittar på. I alla fall inte för de i min familj. För mina vänner går det bra.
Jag försöker bara vänta tills jag blir äldre, tills det är normal.

Snälla hjälp, jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig bara ledsen över att jag inte vågar vara mig själv.
Mvh, Penny 14 år

Har du funderat på varför du inte vågar vara dig själv?

Jag har en känsla av att din familj skulle bli glada om du kan visa något fint/roligt klipp på ex youtube.

Jag förstår som inte det där med youtubers, varför vågar du inte säga om du har ett speciellt intresse eller följer någon? Och ska vänta tills du blir äldre?
Är det nått ovanligt du kollar på eller vad?
För när jag var i din ålder så hade jag knappt ens tillgång till internet så det är därför jag undrar. Men jag minns att när jag var 16 fick vi internet och i ungefär den vevan så kom youtube och jag visade min mamma videos och hon rekommenderade låtar att lyssna på.

Men sen är du ung nu och försöker hitta den du är, minns när jag var i din ålder och inte vågade läsa tidningen Frida hemma, för det kändes så vuxet.
Men det löste sig.

Det är vanligt att vara osäker och inte veta sin plats här i världen, jag skulle inte säga att 14 är en rolig ålder heller med alla känslor jag är fortfarande ganska vilsen nu som vuxen men var mycket värre som tonåring, jag kommer ihåg att jag ogillade när vuxna sa så som jag säger nu men det är ofta sant.
Förstår dock inte heller varför du inte kan visa det för din familj eller varför du måste visa det, men det kanske är lättare inför vänner än föräldrar

Vad är du rädd ska hända om du säger vilken låt du gillar? 

Okej, jag vet faktiskt inte. Är väl bara rädd för att andra ska tycka att jag är konstig, varför jag lyssnar på den sortens musik. De i min familj tror att jag inte vet någonting om hur det är. Jag vet inte hur vet inte hur jag ska förklara det...

Ibland pratar min storebror skit om t.ex en Youtuber, och då vågar jag inte säga att jag gillar den. Så har det varit hela tiden. Jag är alltså för feg.
Men det är lättare att säga vilken sorts musik jag tycker om, osv till mina vänner. För dem är det normalt, och det känns skönt.

Just nu känner jag mig bara inte som mig själv när jag är med dem i min familj.
Jag tycker om att vara ensam då jag kan göra det jag tycker om. Jag kan drömma mig bort i mitt drömliv...

Hej,

Du låter som mig när jag var 14, jag var precis likadan, till slut släppte det när jag gick sista året i gymnasiet och förstod att man faktiskt får gilla saker andra pratar skit om.

Jag kan fortfarande vara likadan när det är någon jag ser upp till och gillar, man vill då inte säga att man gillar något de hatar för då känns det som att man inte riktigt får vara med den personen längre.

Jag önskar att någon hade sagt till mig när jag var 14 att det är helt okej att gilla något andra pratar skit om (och att de personer som pratar skit om saker hela tiden är rätt trista). Även om det är en person du gillar och ser upp till, så kommer inte den personen stöta bort dig och avsky dig för att du inte gillar samma saker.

Sedan önskar jag att föräldrar istället för att säga (som exempel) "Blööh, jag hatar pewdiepie han bara skriker och svär alltså jag förstår inte han är dum i huvudet" När deras barn sitter och skrattar åt en pewdiepie video istället skulle säga "Jaha gillar du honom, vad kul, fast jag förstår nog inte. Kan inte du visa en video du tror jag kommer tycka är kul? Eller den du tycker är roligast? Vad är det du gillar med honom?"