Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 1185 ggr
JoannaLi
2016-10-11 17:34

Kampen med vården har börjat (lång) (smärtutrednin

Jag har så länge som jag kan minnas haft problem med smärta och värk i leder och muskler, men det har börjat med vänsterhöften och återkommande problem från gamla skador i båda fotleder och båda knän. 

När jag var 12-13 tog jag mod till mig och gick till mina föräldrar och bad om hjälp. Efter en del om och men fick jag träffa en sjukgymnast. Hon ansåg att mitt höftproblem kom från en klämd nerv i ryggraden. Jag fick en del rehabiliterande övningar, för att stärka upp så att jag inte skulle gå och irritera nerven i kläm, och så var det inte så mycket mer med det, jag skulle förevigt ha problem men man kunde underlätta. 

Strax efter slutade hon, så jag fick en ny sjukgymnast på samma vårdcentral. Han gjorde en ny undersökning, och kom fram till att passagen genom bäckenet var för trång för nerverna, så jag ströp dem, eller om jag ströp blodtillförseln till något, men hur som helst. Bäckenet var problemet. Jag fick extremt liknande övningar att utöva, men även här skulle min smärta vara kronisk. I början hjälpte övningarna. Det blev bättre, och jag hoppades på att det skulle vara över nu. Sen smällde vintern till. All smärta kom rasande tillbaka, och jag tappade hoppet om det hela. 

Det bestämdes att jag skulle byta sjukgymnast igen, och den nya bestämde sig för att ryggraden var problemet, återigen. Liknande övningar än en gång, men problemet är kroniskt. 

Jag gav mer eller mindre upp tanken om ett normalt liv. Visst, ibland var jag så gott som smärtfri, och det var ju jättekul! Men vissa perioder kunde jag inte annat än att hasa långsamt fram, haltande, medan jag stötte mig på något. Perioden där jag gick på kryckor efter att ha vrickat (vänster) fotled var nog en av de bästa under mitt liv, för det var inte alls särskilt mycket som gjorde ont (förutom fotleden, händerna och höften som jag gick på). 

Smärtan började sprida sig under den här perioden, så att jag kunde gå med helt vanlig värk i fotleder och knän utan att vara skadad. Underligt, men smärtan kom smygande, och jag var ju väldigt van efter höften så jag tänkte inte mer på det. 

Gymnasiet kom, och allt oftare hade jag riktigt dåliga dagar. Dagar när jag satt still i sängen, bad korridorsgrannar rasta hunden åt mig, dagar när jag grinade när jag var tvungen att hasa mig till toaletten. Men, den extrema smärtan kom först efter stora ansträngningar, och återigen, jag var ju van, så jag tänkte inte så mycket på det. 

Sen började det hända "bara för att" eller efter mindre ansträngningar. En dag hade jag gått 1 km med hunden, låtit honom springa lös i ett hägn och satte mig sedan ner på en stol. Och höll på att skrika rätt ut. Det gjorde fruktansvärt ont, och smärtan gav sig inte hur jag än satt, stod eller låg, och gå… Ja, det kunde jag ju drömma om. 

Jag bokade en akuttid hos en kiropraktor till morgonen efter. Han kom fram till att mitt ena ben var längre det andra, så därför var jag sned och slet på allting fel. Han gav mig övningar att göra - lite annorlunda än de andra! - och knäckte till mig. Det är första gången som jag ens kan minnas att jag har varit smärtfri. Ingenstans gjorde det ont! Jag gick och sprätte som en tupp efteråt, eftersom att jag kunde. Helt plötsligt var jag medveten om hur mycket jag håller mig själv lugn och stilla för att det inte ska göra ont, för nu kunde jag göra allt utan reaktion. 

Bristen på smärta höll i sig i 1-2 timmar efteråt, och sen smög det sig hastigt på igen, men jag var ändå så lycklig så jag höll på att gå i bitar. Jag hade fått känna på livet som smärtfri, och jag visste vad jag skulle göra åt det. Så, jag gjorde mina övningar, köpte min rekommenderade inläggssula, och sprätte iväg till mitt återbesök hos kiropraktorn. Visst hade jag blivit bättre tyckte han nöjt, och knäckte till mig som vanligt. Bristen på smärta höll i sig i 10 minuter. 

Efter 4 återbesök, 6 månader och 2000 kr så gav jag upp även det. Hur hade jag någonsin tänkt att jag skulle få vara smärtfri? 

Men nu. Nu är jag så förbannat less. Jag kan inte ens gå en promenad med hunden. Efter en sökträning på 1½ timme så var jag sängliggande i ett dygn. Efter en skoldag så får jag proppa i mig smärtstillande för att komma ut med hunden. Efter ett gympapass stapplar jag fram som en 90-åring. Jag är 17. 

Ibland dyker det upp ur tomma intet. Armbågar som inte går att böja. Fingrar som värker så att jag inte kan hålla i föremål. Extrem smärta när jag sovit tillsammans med någon. (Min flickvän är inte alls "klängig", men jag kan vakna och grina av smärta efter att hennes ben legat mot mitt, eller hennes arm legat emot min rygg.) Smärta när någon tar i mig på fel dag. Vissa dagar måste jag vägra kramar, handslag eller att sitta nära någon i soffan eftersom att det gör så fruktansvärt ont. 

Allt har egentligen varit hanterbart, med hjälp av receptbelagd smärtstillande, utskrivet för mensvärk - men nu börjar medicinen tappa verkan, och jag klarar mig inte utan medicinen. Jag använder den inte ofta, utan endast när jag verkligen behöver det - så när jag behöver den, då behöver jag den verkligen. 

Jag har hört många och långa skräckhistorier om vårdens hantering av kronisk smärta, så jag drog det verkligen till sitt yttersta innan jag accepterade att jag skulle behöva ge mig in i karusellen, för jag ser hur det suger livet ur bekanta. 

Men, jag bokade en tid över internet. Jag beskrev kortfattat mitt problem, och beskrev tydligt att jag sökte en läkartid. Som svar fick jag att muskel- och ledproblem ska jag gå till sjukgymnasten med. Första dusten har uppdagat sig, och jag har krävt en ny tid, med en ännu tydligare förklaring på att jag söker läkartid, och att jag redan har besökt sjukgymnaster utan framgång. Nu håller jag tummarna för att resten ska vara smooth sailing 🤪

Annons:
Maria
2016-10-11 17:41
#1

Har man någonsin röntgat din rygg och ditt bäcken?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

JoannaLi
2016-10-11 17:43
#2

#1 Nej, jag har bara röntgat ena axeln efter en hästspark. :)

Maria
2016-10-11 17:44
#3

Det känns ju som att en röntgen vore steg ett så att säga.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

JoannaLi
2016-10-11 21:42
#4

#3 Det tycker vi också. Personligen tycker jag att det är underligt att det inte ens var en tanke, när jag nu var 12 år? Det bara accepterades att smärtan var obotbar. Det stör mig lite i efterhand 🤔

Zadeira
2016-10-12 13:01
#5

Långvarig smärtproblematik kan utveckla sig till fibromyalgi, kronisk smärta/värk-problematik. Du kan kräva en ordentlig smärt-utredning,men som du säger krävs det ofta att man har orken att bråka med vården. Jag fick byta VC två gånger för att få en läkare som tog mig på allvar och inte fören min psykiater redan hade skickat remiss till smärtutredning på sjukhuset fick jag en läkare som accepterade att jag hade problem med smärta som inte syntes. Så mitt råd är att vara förberedd, skriv gärna lite smärtdagbok varje dag (ex hur smärtan är när du vaknar, om den blir värre av något, vad om något hjälper osv) och sen tar du med någon som känner dig och vet hur du mår och kan bekräfta det för läkaren.

Jag har fibromyalgi. Min smärta började i tonåren men då sa läkarna bara att det var växtvärk och felbelastning pga det. År efter år blev det bara värre och värre och när jag var 27 fick jag till sist bekräftat att det var fibromyalgi jag har, efter att min psykiater skickade rmeiss till smärtutredning när min VC vägrade tro min smärta. Det är sjukt när psykiatern är den som tror på ens smärtproblematik och skickar till specialist och VC, som ska vara läkare, bara ignorerar med orden "alla har ont ibland".

Det du beskriver  tycker jag låter väldigt mycket som fibromyalgi, med smärtan och problem med beröring, värre av aktivitet osv. Som sagt kan fibromtyalgi utlösas av att man haft långvarig smärta vilket du ju har haft med din höft/bäcken osv. Det kan ju också vara andra tillstånd som beror på att du gått med smärta så länge, eller något helt annat du har. Men då måste du få en utredning ordnetligt.

Jag tycker det är värt att ge sig in i fighten och verkligen inte ge sig fören man är utredd ordentligt. Jag vet inte din ålder men man ska verkligen inte behöva gå, som både du och jag, från tonåren med smärta och problem som kanske skulle kunna rättas till innan det blir så pass illa att man når punkten då man faktiskt blir kroniskt sjuk i smärta/värk-problematik.

JoannaLi
2016-10-13 15:49
#6

Åååh. Jag krävde ju en läkartid återigen eftersom att jag redan träffat sjukgymnaster (som sjuksköterskan som svarade min tidsbokning rekommenderade) och var tydlig med att jag redan träffat dem. 

Nu får jag det här svaret. "Hej. Eftersom du inte tog det första rådet om att söka hos våra sjukgymnaster i första hand ska jag konferera med läkare före jag bokar in ett läkarbesök" … "Detta blir gjort i början av nästa vecka och du får brevsvar." Åh, morr, vad jag blir irriterad. Jag hoppas att hen menar att hen ska konferera med läkare i början av nästa vecka, för jag har varit enormt tydlig med att jag inte är tillgänglig förrän efter månadsskiftet. 

#5 Jag har faktiskt också tänkt fibro, men har ju inte vågat tänka det högt än! :D 

Jag visste inte att man kunde utveckla det! Jag trodde att det var något som man föddes med, eller så. 

Åh, jag hade gärna haft med mig min flickvän, som jag bor med. Hon tar det på allvar, och ser mig ju dessutom varje dag. Hon har också varit med på mina riktigt ordentliga dippar, men tyvärr är vi i varsin ände av landet när jag ska på läkarbesöken, eftersom att jag går på min vårdcentral "hemma" där jag är född. Där finns det tyvärr ingen som jag känner mig riktigt bekväm med att gå med. Mina föräldrar har lätt för att vifta bort saker, och de vänner som jag var riktigt nära med innan jag flyttade missade när det började gå neråt ordentligt. 

Jag ska försöka komma ihåg att skriva dagbok! Jag har gjort försök tidigare, men glömmer alltid bort efter ett tag. 

Tack för tipsen! ❤️

Annons:
Zadeira
2016-10-13 15:54
#7

#6 Jo, det är väldigt ovanligt att man föds med fibro utan det vanligaste är att det utlöses av olika händelser som trauman, olyckor, långa smärt-tillstånd osv. Fibro kan man även få av långvariga psykiska trauman som inte berabetas.

Varför byter du inte till en VCdär du bor nu? Det är ju jättenkelt och underlättar verkligen om det nu är något kroniskt du har som kan beöva regelbunden kontakt med läkarna.

JoannaLi
2016-10-13 15:59
#8

#7 Då har man lärt sig något nytt! 

Jag är minderårig (vet inte om det spelar någon roll?) och jag kommer spendera 3 månader i streck hemma nu, och sedan blir det mer sen efter juni i sommar. Är det värt att byta vårdcentral då?

Zadeira
2016-10-14 14:25
#9

#8 Om du ska spendera tre månader hemma och har tid hos den vårdcentralen du går hos nu så ska du inte byta fören du antingen fått mer hjälp där eller inte får den hjälpen du behöver där. Så om du har en bokad tid, eller en tid på gång, så är det ju dumt att byta redan nu. Bättre att du i så fall byter om du verkligen inte får hjälpen där du går nu.

JoannaLi
2016-10-14 15:17
#10

#9 Låter som ett bra tips, och typ så som jag tänkte :)

JoannaLi
2016-10-15 03:07
#11

Ååh, jag kan inte låta bli att bli lite känslosam hur under nattimmarna när jag ligger vaken och vänder och vrider på mig. 

Jag ska bara gå på toa. Hasar mig upp, trillar ett par steg tills jag når garderoben att stödja mig på. En stödjande hand på ryggen, en på garderoberna tills jag återfår balans och kontroll på muskler. 

Staplar mig framåtlutad och stel hela vägen, med korta stumma steg. 

Jag minns för något år sen när jag riktigt kunde svassa fram. Långa, mjuka, självsäkra steg, där höfterna var ledande och drivande. Nu för tiden gör jag allt jag kan för att röra mig så lite som möjligt när jag går. 

Tänkte tidigare i veckan på att jag går långsammare nu än jag gjort tidigare, utan att riktigt kunna veta varför. Trots korta ben har jag nästan alltid varit snabbast i de sällskap jag hållit, utan problem 7 km/h i timmen utan att vara brydd. Nu vettefanken om jag ens orkar med 4-5 km/h, även om jag är i bättre kondition nu än jag var då. Men nu blir det tydligare varför det ser ut som det gör. Det är tungt att gå från den som andra ber att sakta ner, till att själv behöva be allt och alla om att ta det lugnt och hålla mitt tempo, eller behöva ta cykeln. 

Faan. Det var ju inte såhär livet skulle gå 😢💔

Upp till toppen
Annons: