Har du inte erbjudits samtalskontakt med psykolog eller kurator? Vilken medicin åt du? Vad var det för läkare? Vet dina föräldrar hur du mår?

hej 

förstår att du mår dåligt var själv med om att bli kvivhotad. Gick och pratade med massa olika folk från olika håll men inget känndes bättre. Gick på gymnasiet och pressen ökade. Tillslut hade jag inte varit i skolan på två månade och bestämmde mig för att hoppa av. Ett av det svåraste besluten jag tagit. Tog lång tid innan det känndes bättre så började gå på antideppresiva och extra tabletter för att lugna ner mig så jag skulle slippa det värsta panikångest attakerna. Sen var jag hemma och sjukskriven i sex månader. Nu har jag börjat om och läser på folkhögskola. 

Förstår att det kan kännas tung och jobbigt! om du vill ha någon att prata med kan du pma mig. Mina kaniner hjälpte mig igenom det jobbigaste. Finns det någon möjlighet att få träffa din hund då djur har en lungnande effekt. 

mvh Josefi

Det låter ju skumt att du fått biverkningar av medicinen efter flera år. Man kan oftast inte sluta helt plötsligt med mediciner utan man brukar trappa ner. Kan du inte kontakta din läkare igen för som sagt man kan må väldigt dåligt vid just utsättning.

Vad är det för fyskisk åkomma du har?

Hur länge åt du de antidepressiva tabletterna? Tycker det låter märkligt att läkaren sa att du skulle sluta med alla mediciner. I synnerhet då du haft självskadebeteenden/tankar. De depressiva rekommenderas ej att sluta tvärt med , utan ska trappas ner. Lika när man börjar med dom för att slippa besvärliga biverkningar så ska man sakta trappa upp och vänja kroppen till preparatet.

Ledsamt att du inte kan ha din hund på den skola du går då jag också vet hur mycket djur & natur gör för själen mår bättre. Om du nu börjat må så här dåligt så kanske ett akutbesök skulle hjälpa då det är som värst? Kanske man därifrån kan utgå att vidare lämplig behandling då kan bli aktuell inom det snaraste? Psykvården är ju under hård press och det borde inte få vara tillåtet med dessa långa köer när människor mår dåligt. Så dåligt att man ej orkar med vardagen…

Önskar du finner fler råd eller orkar ta ett samtal med sjukvården…det är inte det lättaste det när man mår så här. Kram till dig…🌺

Suck, nu har inlägget ej gått iväg ser jag… hoppas du fått fler råd under tiden…

Nu ska vi se så jag får ned all information så jag inte lämnar något ute.

Jag tror inte det är sertalinen som gjort mig så här sjuk, det kan vara en kombo, men jag tror inte det. Men vi tar allt så att ni förstår hur länge jag haft dom båda.

2010 gick min bror bort, men jag började inte med anti depressiva just då, jag hade självskadebeteende innan i hemlighet, det tog fram tills 2014 innan någon fick reda på det, men tillbaka till medicinerna, det dröjde fram till 2013 när jag vart dödshotad och mobbad på mitt gymnasium (detta var min sista chans att få gå i gymnasiet (enligt rektorn men jag hade tydligen ett år kvar) och efter detta hoppade jag av och kunde inte söka gymnasiet längre) vilket ledde mig till att söka vård som jag tyckt innan inte gav något, fick kontakt med en läkare och psykiatri, fick sertalin utskrivet och började ta den, den gjorde allt bättre.

Men den gjorde även att jag fick bättre koncentration vilket fick mig att fundera om jag kanske har add/adhd som jag trott och tänkt på länge att jag kanske hade, så då började även det hos psykiatrin i slutet av 2014, men måste också nämna att jag tyckte att sertalin gjorde mig, känslokall, kunde inte skratta, gråta, känna någonting så jag slutade med dom ett tag efter råd med psykiatrin då jag vart mer deprimerad av att inte kunna känna känslor, men sen började jag med dom igen i slutet av 2014, varför minns jag inte.

Men i början av 2015 slutade jag med sertalin för jag tyckte inte att jag behövde den längre för jag gick inte längre på komvux, då slutade jag rakt av, men mådde aldrig så här dåligt som jag mår nu. Började då i februari/mars med Zoely då jag haft extremt stora problem med min mens innan. Besvären började egentligen lite smått ifrån början men jag sket fullständigt i dom då jag slapp min mens och alla dom smärtsamma besvären jag fick av det. Sen gick det ett tag, jag fick tid hos psykiatrin att fortsätta med utredningen, men det skulle inte ske förrän i slutet av sommaren. Medans så gick jag smf (studiemotiverande folkhögskolekurs) i slutet av mars till juni och då började jag ta sertalin igen för att kunna orka fokusera på kursen så jag kunde komma in på en folkhögskola och har sen dess använt dessa två mediciner fram tills nu.

Tror jag fick med allt, tror som sagt inte att det är mina antidepressiva som givit mig besvär utan mina p-piller, sen att anti depressiva gör sin grej är ju självklart men jag har aldrig mått så här dåligt efter att ha slutat med dom. Jag är hemma hos min mamma och hund just nu för jag mådde så dåligt att jag inte ville vara kvar på internatet själv.

Jag är ingen expert men jag hade gått till läkaren, sagt vad som var problem med och att jag behövde en stödkontakt där du pluggar - så fort som möjligt.

Jo jag skulle vilja ha kontakt med någon kurator, vi har en som tydligen är nytt för skolan, men hon kommer bara 1ggr varannan vecka eller så och hennes tider är fullbokade i stort sätt.

Jag har just nu läkarkontakt hos psykiatrin och UM och vårdcentralen så jag har ju kontakt redan, men ja, känns väl inte som man blir hörd ändå.

Jag tog mig friheten att se mig omkring bland de kontakter/terapeuter som erbjöds, funkade de inte bytte jag även om de inte gillade att "ingenting dög". Senare hittade jag en sköterska som lyssnade och som sade att man ska byta om det inte finns "connection"….

Ja Ary det är sant, för den som behöver hjälp och ska vända ut & in på sitt liv, blotta sig och orka prata om hur man mår och de tankar som man har som påverkar livskvaliteten. Det är viktigt att man känner förtroende och har en "connection" som du  säger.

Det är då man kan få mycket bra genomslag i terapin/samtalen. Oavsett om det är psykolog, kurator eller en vanlig familjerådgivare. Psykiatrin vad gällande medicinering tycker jag då har stor nytta av det, i bedömningen av vad för slag av medicinsk hjälp som är lämplig i vart specifikt fall.

Gick själv på psyk efter en skallskada efter en trafikolycka,  i många år. Min väninna dog där och jag blev rätt så skadad med vissa funktionshinder i hjärnan. Direkt sattes det in starka antidepressiva av företagsläkaren där jag jobbade. Inga samtal bara dessa Ludiomil, alldeles för hög dagsdos. Trots att jag hade en blödningsrisk från skadan flera år efter olyckan.

Sedan många år efter var jag i kontakt med en av Sveriges bäste psykiatriker. Detta gillades inte av honom med den dödligt höga dos jag blivit ordinerad. Han sa att samtal är A-O innan man provar ut mediciner. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt trauma. I detta fall vad det ju båda delar…

Har du ingen kemi med den du ska öppna dig för så byter man sa han. Tillit & förtroende måste till för att komma någon stans i rehabiliteringen för ett bättre mående.

Önskar att du Taylor Lambert finner någon som du känner att du blir lyssnad på. När man mår dåligt är det inte lätt att orka kämpa för att hitta den där personen, men vill säga att dom finns! Vill även jag säga med detta säga att du har rätt till att känna förtroende för den du ska prata med. Det är viktigt! Även om det blev en hel roman för att uttrycka detta…