# Känner mig så stressad! Author: Norrkille Jag tror jag håller på att gå i väggen.Jag är så stressad och kan inte slappna av.Jag blev arbetslös för ett tag sedan och allt ska gå så fort,man ska veta vad man ska bli, söka arbeten.Hjälpa släkten med diverse saker,känner att jag inte vill någoting numera!! ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag känner till det Norrkille, men för mig är det sjukdom med bl a extrem trötthet som gör att jag inget får gjort - och det stressar oerhört mycket. Finns det något som du tycker är roligt, någon hobby eller annat som får dig att skingra tankarna ? ## Comment 2 Author: Maria Kan det vara en depression du är på väg in i? Stresskänslor och depression ligger ganska nära varandra. Att söka arbete/utbildning kanske är något du ska prioritera men det här med att hjälpa släkten kan vara klurigare. Man känner en press speciellt när alla vet att du numera "inte har något att göra". Försök att sätta stopp redan i början för ju längre tiden går så brukar det bli svårare. Försök att sätta sig själv i första rummet även om det kan vara oerhört svårt. ## Comment 3 Author: tittili Bra att du är medveten och skriver här - att du inser att du behöver hjälp. Kan du prata med nån, man kan gå till vårdcentralen och berätta att man mår dåligt. Avslappningsövningar, ligga och lyssna på musik och promenader kan funka. Bli din egen bästa vän. Säg nej till andra ibland! _Ta hand om dig_ ## Comment 4 Author: Norrkille Jag har lite svårt att t.ex prata med släkt,vänner hur jag mår.Faktiskt tror jag att utåt ser inte människor hur jag det är med mig.I min släkt är det inte populärt heller att avslöja sina problem.Vet inte varför det är så.. Det här senaste året har det hänt mycket negativt omkring mig.Konflikter hit och dit mest på mitt förra jobb.Även andra anställda hade en del problem där.Just nu är jag så utpumpad på energi,har lätt för att bli arg för det lilla minsta,upplever det mesta som ett hinder. ## Comment 5 Author: Maria Fy vad jobbigt. Jag tror ändå att det bästa är att "ta tjuren vid hornen" och säga som det är. Det kommer säkerligen väcka reaktioner men det är ditt liv. Sedan tycker jag att du ska ta hjälp av någon professionell person kanske via vårdcentral eller liknande. Det kan vara väldigt svårt att klara liknande problem på egen hand. Men som sagt, du har ju insikt och tar du tag i detta i tid så ska du se att det ordnar sig![Glad](http://halsa.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 6 Author: Norrkille Ja jag kanske ska försöka ta hjälp,ingen i min närmaste omgivning behöver få reda på det.. ## Comment 7 Author: Maria #6 Det är inget att skämmas för. Man kan få ångest, depression, bli stressad likaväl som man kan få förkylning, gulsot, blintarmsinflammation, cancer eller annat![Flört](http://halsa.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Det är så synd att det fortfarande finns så mycket fördomar kring psykisk besvär![Rynkar på näsan](http://halsa.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") ## Comment 8 Author: tittili Nej det är inget att skämmas för, tvärt om modigt nu när du tar tag i det. Många mår mer eller mindre dåligt. Många döljer det utåt. Många går rakt in i väggen, blir jättesjuka, får "börja om"! Så tacka dig själv för att din inre väckarklocka uppmärksammar dig på detta i tid. Allt gott ## Comment 9 Author: Norrkille Bluemary förlåt att jag inte svarat på din fråga men för att skringra mina negativa tankar,så hjälper det till exempel när jag tränar,ute och springer och så vidare. Men nu känns det som om jag kommit ändå alldeles för långt,för att lösa det själv.Tack alla ni som bryr er,de gör mig glad! ## Comment 10 Author: evrekaw #9 Det låter onekligen som om du är deprimerad. Skönt att du kommer dig för att träna i alla fall. Faktum är att det hjälper en hel del... endorfiner kallas de... Jag vet att man inte ska skämmas över att man mår dåligt, att man ska försöka berätta för sina närstående hur man mår... Men i vissa fall är det lättare sagt än gjort. Du vet bäst själv om det handlar om ditt eget inre motstånd eller om det är individer bland dina närstående som faktiskt inte går att prata med... Att man inte kan prata med alla förstår jag - men jag har svårt att förstå att det inte kan finnas någon. Att dela hur man känner, med åtminstone en, kan vara bra nog. Men ingen... det låter tufft... Du borde nog ta en funderare om det verkligen inte finns någon alls..