Allmänt

Vart tar ni vägen

2009-06-17 08:23 #0 av: [SvenA]

När man blivarigt sjuk eller drabbas av ett funktionshinder så försvinner en massa person omkring en Varför är det så?r lån

Hur kan det komma sig att om man drabbas av et funktionshinder/långvarig sjukdom så försvinner ni som man trodde var ens vänner

Kan det bero på att man inte längre kan vara lika aktiv som innan eller vad kan det vara som är fel

Jag har upplevt det själv och får ständigt höra av andra att det är så att alla så kallade vänner och arbetskamrater försvinner ur ens liv när man blir drabbad av ett funktionshinder/långvarig sjukdom

Det är ju då man bäst behöver vänner som kan vara med och stötta en så att det inte blir så ensamt

Kan det vara så att ni tror att man inte vill ha kontakt med er längre eller är ni rädda för att det även ska drabba er

När era vänner/arbetskamrater blir drabbade av ett funktionshinder/långvarig sjukdom så se till att dessa inte blir bortglömmda se till att de även fast de kanske inte fungerar på samma sätt längre får vara med i gemenskapen som innan de drabbades

Tänk på att det nästa gång kan vara ni själva som blir drabbade och bortglömmda vill ni ha det så

Anmäl
2009-06-17 10:41 #1 av: moondancer

Jag har märkt av det här lite, även om jag inte har drabbats av någon speciellt allvarlig skada. Jag har ''bara'' brutit benet. men man märker ändå vilka som verkligen bryr sig och är riktiga vänner.

Jag tror att det kan vara en blandning av rädsla och att dom faktiskt inte bryr sig som gör att vissa människor tar avstånd när man får en allvarlig sjukdom eller handikapp

Anmäl
2009-06-17 11:38 #2 av: fibro

#1.. Mmmm, jag tror oxo det är mycket pga rädsla...och att"vännerna" inte klarar av att se sin "vän" med handikappet och inte kunna hjälpa..

När en stor hjälp är just att bara finnas där, och lära sig om sjukdomen för att komma över rädslan...

Många av dessa "vänner" som "släpper taget" mår nog inte heller bra av att inte våga finnas där....tror jag...

Anmäl
2009-08-02 06:18 #3 av: Lena1971

Jag tror också det ligger rädsla bakom. När någon blir sjuk, eller drabbas av en kris på något annat sätt, tycker man helt plötsligt att man måste tassa för att inte råka säga dumma och sårande saker.

Så jag tror det är missriktad omtanke snarare än brist på omtanke: För att inte råka prata om rep i hängd mans hus börjar man undvika huset!

Och egentligen är det helt rätt att ställa frågor. Lära sig mer, som fibro säger. 

Jag har positiva erfarenheter av vänskap från när jag själv var svårt sjuk. Å andra sidan så blev jag frisk. Det kanske hade varit annorlunda om jag fått ett livslångt handikapp. Obestämd

Anmäl
2009-08-02 10:44 #4 av: mongu

Vännerna har stått vid min sida men däremot mina chefer och arbetskamrater.

Deras sätt att va mot mig kunde jag skriva en lång historia om. Men det gör jag inte för då blir jag bara ledsen och ännu mer deprimerad.

Ha en bra dag! Mongu.

Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!

Anmäl
2009-08-03 00:35 #5 av: Branneli

Det är då man märker vem/vilka som är vänner !

Anmäl
2009-08-03 12:43 #6 av: promenixan

Jag tror att en del i problemet kan vara att folk inte har lust att prata om sorgligheter. Om jag har ont i ryggen och är sjukskriven för det ofta eller länge så blir det ju en del av min vardag och naturligtvis något jag pratar om. Precis som en ny mamma pratar om barnet eller en ny husägare om huset. Skillnaden är att onda ryggar är inte kul att prata om, så då slutar folk att höra av sig.

Men alla som är handikappade eller långtidssjukskrivna gör ju naturlitvis inte så här, att de pratar bara om sin situation. Många anhöriga tar nog det för givet bara, att då får man bara sitta och prata problem, inte råka prata om något kul osv.

Anmäl
2009-09-07 18:52 #7 av: kerstinjo

Jag är helt övertygad om att det enbart beror på rädsla. Man är kanske inte rädd för att störa, men jag tror att man inte riktigt vet vad man ska säga.

Så, vad ni än gör, dra er inte för att ringa!

Anmäl
2009-09-10 11:28 #8 av: mattemaria

Jag tror att det kan ha olika orsaker. En orsak som bidrar är att man själv som handikappad/skadad/sjuk inte är samma person längre. Man har inte samma roll i relationen längre och det tar tid och engagemang att hitta nya roller.

Själv tappade jag min hörsel hastigt för ca 10 år sedan och blev väldigt ensam. Det var ju en traumatiserad händelse, jag blev förvirrad och hade svårt att anpassa mig som hörselskadad. Allt kom ju att handla om min hörsel, jag fick sluta sjunga i körerna jag var med i, vi kunde inte längre gå på teater etc, jag kunde inte hänga med i samtal när det var många personer som deltog. Ja, jag blev besvärlig att umgås med helt enkelt.

Sen tror jag många är rädda, sjukdom kan väcka ångest. Vi lever i ett elitistiskt samhälle, där skönhet, hälsa och  pengar verkar betyda allt mer. Alla kanske inte vill förknippas med sjukdom och handikapp. I går läste jag i expressen om en man som skämdes över sin överviktiga särbo. De trivdes väldigt bra tillsammans och sexlivet var bra, men han skämdes över henne när de var tillsammans med vänner. Så vissa kanske har partner och vänner som statushöjande objekt för sig själva. Som om deras eget värde höjs om de har partner och vänner med hög status.

Anmäl
2009-09-10 13:26 #9 av: [SvenA]

Men man är samma persom både före och efter att man har blivit funktionshindrad fast visst kan man se sig som rörelsehindrade kalle istället för kalle med ett rörelsehinder men det beror ofta på omgivningen hur man upplever sig själv

Anmäl
2009-09-10 13:39 #10 av: mattemaria

Nu menar jag ju inte så, utan att sjukdomen/rörelsehindret får konsekvenser, det vore väl konstigt annars. Jag kan ju som sagt inte hänga med mina kompisar som förut, inte för att jag ser mig som handikappad i första hand, utan för att det kan vara direkt smärtsamt för mig att vistas i vissa ljudmiljöer.

Och i mitt fall blev jag nog en annan människa, därför att förändringen skedde så snabbt (över en natt). Från att ha varit relativt utåtriktad har jag blivit mer inbunden, eftersom kommunikationen med andra inte fungerar i alla lägen, och jag inte kan vistas i alla ljudmiljöer.

Dessutom tycker jag att jag fått andra insikter som funktionshindrad. Insikter jag aldrig skulle fått annars. Det kan vara väldigt svårt för icke-funktionshindrade att förstå det som är självklart för oss. Jag kan bara gå till mig själv, att vara hörselskadad är mycket svårare än jag nånsin kunnat förstå förut. Men det betyder inte per automatik att jag förstår hur det är att leva med andra handikapp. Fast en sak vet jag och det är att man inte ska sluta bry sig om sina medmänniskor.

 

Anmäl
2009-09-10 14:00 #11 av: [SvenA]

Jag håller med dig att man ser livet på ett helt annat sätt när man får ett funktionshinder

Det är riktigt att man aldrig ska sluta att bry sig om sina vänner men det är det som händer allt för ofta när folk blir drannade av et funktionshinder de så kallade vännerna försvinner bort och bryr sig inte om den som har blivit drabbad

Jag får allt för ofta höra sådana historier vilket ja blir väldigt ledsen över

Och det är så att det verkar bli mer och mer vanligt

Fast det beror väl på att hela samhället går mot att man bara ska bry sig om sig själv och strunta i hur andra har det

Det finns snart inget som heter solidaritet längre

Anmäl
2009-09-10 21:50 #12 av: Mainebusters

Jag tror att man kan förändras som människa, få andra intressen och insikter om man har en långvarig sjukdom, funktionshinder eller annat. Livet får sina begränsningar.

Har man tidigare haft ett uteliv med kompisarna och nu måste/vill vara hemma, det är klart att det påverkar vänskapen.

Om man vill så kan man ta ett snack med kompisarna, och förklara läget. Det brukar ofta finnas två sidor av en historia.

 

Anmäl
2009-09-15 14:11 #13 av: magni22

Jag har själv varit drabbad under en längre tid. Efter ett
tag så förstog jag att det är inte b a r a omgivningen som
det hänger på, utan även på en själv. Det finns ju ett
uttryck, det är lite grovt men någonting i stil med att man
har en omgivning full av idioter men att man själv är felfri.
Jag upplevde att man måste själv jobba för att hålla kvar
kontakterna och inte bara förvänta sig att alla runtomkring
kommer. Upplevde att försökte jag själv så var det som
vanligt igen, men som sagt, man får jobba lite extra för
det.

Anmäl
2010-08-28 19:39 #14 av: pwestermark

Det är när något sånt händer som man verkligen ser vilka som bryr sig. Det kanske känns ovant o se vännen hur han har förändrats men de lär sitta och ångra sig sen när de har förstått vad de har gjort. Jag själv har inget handikapp. Men min pappa är handikappad och jag var bara 4 år när det hände. Men tack vare handikappet så har han fått nya riktiga vänner. O vi som alltid har ställt upp o funnits vi finns där än.

Anmäl
2010-08-28 20:36 #15 av: [SvenA]

Dom vänner som verkligen blir kvar eter det att någon har drabbats är riktiga vänner som man ska vara mycket rädd om

Anmäl
2010-08-28 21:03 #16 av: Maria

Det gäller inte bara när man drabbas av någon sjukdom eller annat handikapp utan även när livet förändras på andra sätt.

De vänner man har som är äkta bryr sig inte om man blir arbetslös eller om man vinner storkovan.

De vänner som är äkta är inte avundsjuka.

Äkta vänner finns kvar även när livet ändras och man kanske skaffar småbarn och inte orkar festa tillsammans lika mycket som innan.

När man är mitt i karriären och inte har tid för så mycket umgänge finns ändå dessa vänner kvar.

Äkta vänner finns där oavsett hur livets bergochdalbana ser ut.

 

/Maria

 

Anmäl
2010-08-28 21:07 #17 av: [SvenA]

Tyvärr är dom alldeles för få bara och dom får sällanden uppskattning dom borde ha

Anmäl
2010-08-28 21:15 #18 av: Maria

Ja, jag håller med men det är bättre att ha några färre äkta än massa ytliga vänner som bara försvinner tycker jag.

/Maria

 

Anmäl
2010-08-28 21:20 #19 av: [SvenA]

Håller helt med dig i detta

Anmäl
2010-08-29 11:08 #20 av: Mitralis

#16 Precis vad jag tänkte, att det händer alla att vännerna "försvinner", men ibland så kanske dom bara står på "paus". Ofta lägger man detta på den andra parten och glömmer att man kan höra av sig själv också.

Dessa rader kan man hitta på Facebook

"Det sägs att riktiga vänner kan gå långa perioder utan att prata med varandra och aldrig ställa frågor om vänskapen deras. Denna sortens vänner tycker att de precis känns som om de pratade i går, oavsett hur länge det har vart eller hur långt från varandra dom bor. Lägg in detta om du är lyckligt lottad att ha minst en vän som detta!"

Jag och mina vänner har pratat om detta och jag kommer att fira 30-års jubileum med en av mina vänner i år. Vi är båda 32 år så det är ju ett tag vi kännt varandra. Under denna tid så har vi faktiskt haft en del pauser, men som i citatet så har vi alltid hittat tillbaka till varandra och det har varit som förut.

Har även några vänner som jag "firar" 12- och 23 år med, men vi väntar nog med det riktiga firandet till 15-25 år som vid bröllopFlört Alla dessa har jag haft "pauser" med när livet kommit emellan och vi inte riktigt har hunnit med varandra. Men vi hittar som sagt alltid tillbaka till varandraGlad

Sedan har jag några som jag bara firar 2 år med, men jag känner att jag antagligen kommer att fira 30 års även med dessa när det är dags. De som från början bara var en ytlig kontakt har alltså fördjupats till vänskap så jag tycker att man inte ska "förakta" dessa ytliga vänner för även dessa fyller en funktion. Och även om man kommer ifrån varandra så kanske man i alla fall haft kul den tid det varade och det är ju också värt någotGlad

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.