Inte så lätt att skriva men känner att jag vill få ur mig detta då jag har haft det inom mig i 8år… jag har varit mobbad i flera år i skolan. Hade ingen kompis i klassen eller någon att vara med på rasterna. Struntade i att äta i matsalen för jag kände att alla kollade på mig där, världens sämsta självförtroende osv. Jag använde inte smink, kanske var det därför vissa tjejer mobba mig och sa jag såg ut som fan osv. Eller för att jag inte är helsvensk (svenks/korean) Visst jag kanske inte använde smink, jag kanske inte var söt eller helt perfekt. Varje dag på bussen till skolan så satt några från samma skola, framför mig i bussen, dom kollade bakåt mot mig och viskade ngt och skrattade.. i skolan kollade vissa och viskade till varandra. Jag blev så ledsen att jag gick snabbt till toaletten .. jag minska mer och mer i vikt då jag inte åt alls på dagarna, kanske 2pkt nudlar på 1v, beroende på om jag var hungrig. Var sällan hungrig då jag aldrig åt varken frukost lunch eller kvällsmat.. senare fick jag nog efter 3års mobbande konstant, så jag började skära mig själv. Kändes verkligen bra för stunden men det var ett sätt för mig DÅ att sluta må dåligt. Detta var mellan 2006-2012. Samtidigt undrar jag..varför gav jag inte upp, varför fortsatte jag gå till skolan , sköta lektioner och allt varje dag? Gick till skolan även om jag var förkyld, varför? detta är jag idag, kanske inte har en betydelse för dig som läser..men ville skriva av mig kortfattat här då jag inte har berättat för ngn, inte ens min bästa vän..