Jättesvårt att svara på för det beror ju alldeles på vad det är för handikapp och hur mycket det påverkar ens liv.

Jag har ryggmärgsbråck och går lite annorlunda vilket jag har gjort hela mitt liv och även om det har blivit otroligt mycket bättre med åren så är det fortfarande något jag hatar varje dag och vill bli av med mer än vad jag vill något annat här i livet.

Varje dag tänker jag "undra vad folk tycker om mig och hur fult jag egentligen går..och kommer jag någonsin få en pojkvän.." och varje dag är det ständigt tankar som att, varför just jag? vad har jag gjort för att förtjäna detta liv? bara liksom.. varför? 

MEN! jag vet att jag inte kan rå för det och det är inget jag kommer bli av med så det är liksom bara att försöka acceptera läget och inse att det är så här jag kommer vara hela livet. Det är svårt, men det måste gå. Jag har två stora ärr som jag hatar, därför badar jag aldrig i Sverige. Jag är rädd för att visa min kropp för folk pga det, förra året var första året jag tog mig i kragen på många år och solade med mamma regelbundet i Sverige, utomlands känner ju ingen mig så det är inga problem.. 

Trots handikapp måste man få livet att fungera och då kan man inte sitta och gömma sig bakom alla dumma tankar, så jag umgås helt enkelt med folk som gillar mig som jag är, negativa människor lägger jag bakom mig på en gång :) vi är fina som vi är!!

Oavsett handikapp, synligt eller osynligt samt stort eller litet, så borde man vända på steken och istället för problemen se lösningarna. Även om lösningarna skulle innebära att fråga en vilt främmande människa på stan eller att fixa det med teknik av något slag (från en enkel pinne till något mer avancerat) så vore det ju en lösning för att ta sig förbi problemen. Så länge man plockar fram sin envishet och det där beslutsamma att "jag ska klara detta fast det kanske ser omöjligt ut just nu" kan ta en långt och så blir man starkare av det inklusive minst en erfarenhet rikare.

Mitt "handikapp" är ju synligt då jag går ganska vingligt emellanåt. Värre blir det om det är saker och ting som rör sig runtomkring som människor, trafik, lampor som blinkar osv. Inomhus går det bättre.

Jag tycker det funkar bra. Det är bara i vissa situationer det kan bli pinsamt då jag gissar att folk kan tro att jag är berusad men det är ju bara att strunta i det med faktiskt.

Jag har sk osynliga handikapp, social fobi och ledvärk. Det kan i vissa fall kännas jobbigare (inbillar jag mig), för man förväntar sig att jag klarar allt, fast kroppen orkar med väldigt lite.