Jag är inte rädd själv för att ta blodprov men jag har säkert tagit tusentals prover på andra genom åren i jobbet😉

Vad du kan göra är att tala om hur rädd du är.

Sedan försöker jag alltid ta prover på de som är rädda liggandes. Det känns ofta bättre och så ser man heller inte så bra där man sticker. Det är lättare att titta bort.

Så fråga om du kan få ligga ner.

Jag själv har hela livet haft en extremt stor fobi för sprutor och nålar, det har varit många episoder då jag gått hem utan blodprov eller spruta tagen, eller att jag ryckt undan armen en massa gånger, gråt, skrik och ångest. Har svimmat flera gånger..

Det har blivit bättre med åren, varje gång jag utsätter mig för nålar blir det ju saaaakta bättre. Jag gråter fortfarande och måste ALLTID ligga ner, annars svimmar jag. Brukar ha med mig typ en cola eller något annat sockrigt jag kan dricka eller äta precis före och efteråt så blir jag mindre yr…
Jag berättar alltid att jag har en stor fobi och är livrädd.. om de inte ser det när jag likblek i ansiktet vandrar in och skakar av rädsla :p

Så det är mina bästa tips :)

#2 För mig är det att på kvällen innan jag ska ta blodprovet så tänker jag " jag måste göra det imorgon" men när det väl är "imorgon" så vågar jag inte gå dit för rädslan kommer igen.. (skulle igentligen tagit blodprovet i oktober men har inte vågat mig dit. Har inte fått någon bestämd tid utan skulle bara komma dit och lämna det) Får köpa en cola eller annat med socker i innan jag ska dit :) #1 Jag får säga till dom att jag är väldigt rädd för nålar och be dom hissa bak stolen :)

Ett annat sätt som fungerar bra för mig att att inte oroa sig förrän jag väl är på plats.. annars skulle jag aldrig bli stucken alls :p  Så skjuter upp oron så gott jag kan så att säga. Sedan har jag börjat tänka såhär "gör det bara GÖR DET, så är det över sen och du kommer vara nöjd med att ha det överstökat!" och så locka med en godispåse eller något annat för att jag varit så duktig (nu när jag blivit för gammal för att få klistermärken av systern eller doktorn , haha ;) )

#4 min oro brukar börja redan på morgonen tyvärr Brukar försöka tänka att "gör du det nu så behöver du inte oroa dig över det senare" då är det överstökat lixom, men rädslan tar över allt typ Och när jag inte har fått gjort det så kommer ångesten på kvällen som säger "vafan gjorde jag inte det för" och jag börjar tänka "fan varför är jag så j*vla feg" osv Vetefasen hur jag ska lösa det

#5 åhh vet precis hur det är.. extremt jobbigt! Jag har haft vänner, syskon eller mina föräldrar som följt med mig (har varit själv en gång.. det gick okej ändå som tur var) och då kan de tvinga med mig på ett vis jag själv inte kan.. Kanske testa att "boka upp" någon annan också så blir det svårare att stanna hemma?

#6 har bara varit och lämnat blodprov 2 gånger så långt bak jag kan minnas faktiskt båda gångerna har jag blivit svimmfärdig, men aldrig svimmat. Bedövningssprutan hos tandläkaren har jag aldrig blivit svimmfärdig av förutom sist jag var hos tandläkaren, vet inte vad det var som gjorde att jag helt plötsligt blev känslig för den sprutan… Men det är ett ganska viktigt blodprov att lämna, det har jag försökt intala mig själv men det hjälper inte.. Ena gången jag tog blodprov var en kompis med och andra var min pappa med. Vill klara gå dit själv lixom så jag slipper ta med någon varenda gång. Det är ganska svårt att hitta någon som vill skippa skolan för att gå med en osv .

Det finns så mycket värre saker än ett blodprov. Så var glad så länge det stannar vid stick i armen. 

Titta inte när de sticker och försök att slappna av. Berätta också att du är väldigt rädd så tas du om hand av personalen på ett bra sätt.

Jag testade sätta en PVK (gör mer ont än blodprov och är mer än bara ett stick) på min nålrädda klasskompis här om dagen. Det tog ett tag för mig att övertala henne om att vi skulle testa på varandra men till slut gick hon med på det. När jag stack henne blev hon väldigt orolig och det var faktiskt på gränsen att jag skulle avbryta allt men så sa jag åt henne att det är lugnt, den är inne och att hon skulle titta istället när jag för in den. Jag gjorde det väldigt långsamt medan hon tittade och förklarade hela tiden vad som skedde (mest för att lära henne) och hon blev mycket lugnare, vilket hon själv sa. 

Kan vara värt att testa om man nu inte har gjort det. Jag tänker lite så också att när man tittar kanske man får en känsla av att man har mer kontroll på vad som sker. Jag som har fobi för flygande insekter och spindlar i nät känner att jag inte har någon kontroll på vad de gör eller var de är. Jag har lättare för krypande insekter.

Det finns ju EMLA-kräm/plåster som ni kan testa om ni inte har gjort det. Det brukar man alltid ha till barn.

Man kan undra hur rädsla för nålstick o dyl har uppstått. Är det via andras uppträdande eller av osäkerhet om vad som ska ske.

För en tid sedan skulle jag få en varböld uppskuren och förstod att det borde blöda, rinna var och göra ont. In kom en sköterska med bedövningsspruta, som jag lyckades avvärja. Sedan kommenderades jag att ligga ned, vilket jag vägrade. Till sist kom läkaren med skalpellen och skar ett snabbt snitt. Naturligtvis gjorde det ont när läkaren klämde allt vad hon orkade för att tömma bölden på allt var, men strax var det över och ett plåster på plats.
Det kändes bra att få se allt och ha full kontroll över vad som gjordes. Då behöver man inte vara rädd.

# 9 Vad går du för utbildning där ni får träna att sticka på varann? Vet att det är strikta krav på hur det ska gå till och att det inte varit tillåtet att träna stickteknik på varandra. Det ska ha med försäkringar att göra ifall nåt går fel och t.ex. en nerv skadas eller annan komplikation.

#11 Jag läser till röntgensjuksköterska och vi fick träna av sjuksköterskorna på avdelningen vi praktiserade på. Det är ganska vanligt vad jag vet att studenter får sticka personalen eller patienter (varierar mellan avdelningar) men i det här fallet hade inte sjuksköterskan tid så hon litade på oss att göra det på varandra eftersom vi inte hade fått så många chanser till att öva på riktiga människor. Självklart har vi läst teori om allt detta innan, övat på dockor samt att båda vi innan blivit godkända på examinationen gällande tekniken.

Jag har svimmat flera gånger efter blodprov och ber därför alltid om att få ligga ner..Sedan får jag ligga kvar en stund efter.

#13 blir det bättre när du ligger ned?

14 Ja. Jag svimmar inte.

#15 okej. Då ska jag säga att jag vill ligga ner så kanske jag blir mindre svimmfärdig

# 12 Jag undrade då det när jag läste min sjuksköterskeutbildning och vi var nästan alla undersköterskor innan som i den utbildningen hade stickerfarenhet inte fick sticka på varandra just för försäkringens skull.

Patienter fick vi sticka i det dagliga arbetet om och när vi var ute på praktik. Men just att sticka varandra var inte tillåtet enligt vad vi fick höra av de lärare vi hade.

Nu är detta ett antal år sen (15) men jag var mest nyfiken på om det var ändrat. 

Är du sjuksköterska innan eller läser du direkt till röntgensjuksköterska?

En sak som verkligen fungerar på mig är att inte tänka på att jag ska ta ett blodprov, utan göra allt jag kan för att hålla mig sysselsatt med allt möjligt och väl på plats säger jag lite hastigt att jag är sprut-rädd och sen har bra musik i lurarna under tiden, sånt som får mig att må bra. Genom att hela tiden distrahera hjärnan så finns inget stort utrymme för rädsla.

Detta gäller genom allt läskigt i livet, man ska inte övertänka allt. "Jag ska prata inför hela klassen i morgon, fy fan vad läskigt, jag kommer dö, jag vill inte, jag törs inte, fan fan fan, jag kommer stå framför alla" o.s.v, detta är inte rätt sätt att hantera jobbiga saker i livet. 

Slutsatsen är alltså att tänk inte för mycket på det du ska göra, och kan du inte stoppa tankarna så försök vända de, och säg de till dig själv med en lugn ton, "jag är inte rädd, jag är inte rädd, jag klarar det här, det är inte så farligt, inget konstigt kommer hända, det gör ont i en halv sekund, så många andra har gjort detta före mig, jag är inte rädd, jag är stark, jag är smart, jag är duktig, jag kommer klara detta galant".

Om du vill veta mer om mitt sätt att överkomma fobier i grunden så kan du hojta till :)

#17 Direkt till röntgen. Lärarna på min skola har inte sagt något om det och tror inte de har så mycket att säga heller, eftersom det är upp till avdelningen. Vissa låter inte studenter sticka alls.