Sjukdom och Ohälsa

<u>Att leva med cancer</u>

2008-01-08 11:18 #0 av: [Quellii]

Susanne fick diagnosen cancer 1997. Hon har kämpat mot sjukdomen och är idag frisk från den, förutom biverkningar av sin behandling. Läs mer om hennes berättelse, en berättelse som kan ge många hopp.

"Jag vill  berätta om när jag 1997 fick Hodgkins, en lymfcancer. Sjukdomen räknas till blodcancer sjukdomar eftersom lymfvätska vandrar sida vid sida med blodådrorna.

Detta började i september månad 1997.

Jag var ensamstående med två minderåriga barn, Gabriella 15 år och Rebecca 5 1/2 år. Jag hade blivit så trött på sista tiden. Så trött att minsta lilla gjorde att jag grät av vanmakt. En morgon vaknade jag av att halsen ömmade så hemskt. Det kändes som om jag fått en elak finne fram på halsen och det gjorde rejält ont när jag kände efter med fingrarna. Jäkla finnar! tänkte jag.

Denna "finne" blev stor, som en böld ungefär, och slutade göra ont. Jag trodde då att den snart skulle spricka av sig själv, så jag bara täckte över med ett plåster för att skydda.

Så blev det dags för den årliga gyn.kontrollen. Det skulle bli av i november, månaden före jul. Jag duschade innan jag gav mig av dit. Gabriella passade sin lillasyster så länge. Jag kände mig lite stressad så jag glömde bort att sätta på plåstret igen.

När gyn.undersökningen var klar ville gyn.läkaren titta på "finnen".

- Det var en ful rackare! sa han. Jag tycker att du ska säga till på vårdventralen att JAG sagt att du ska få den kollad.

Och eftersom gyn.mottagningen låg i samma hus som vårdcentralen gick jag genast dit. Jag framförde vad gyn.läkaren sagt, sköterskan studerade "finnen" och det togs blodprov på mig. Min crp låg på 720... (normal är 7-10)

Mina varningsklockor hade inte börjat pingla ännu.... 

En trevlig kvinnlig dansk läkare, doktor Cecil, hämtade mig till ett rum,och hon klämde och kände på "finnen".

- Hm... sa hon, du ska få en remiss till sjukhuset för att ta bort din finne.Jag ska ordna fram den snällaste läkare som finns.Han heter Olov Hasslow  och är överläkare.

Glad i hågen for jag hem igen, glad för att finnen skulle tas bort så lättvindigt. Det dröjde inte mer än nån vecka förrän jag fick en kallelse till sjukhuset. Jag blev sövd och "finnen" togs bort.

Sen fick jag en kallelse till ny provtagning.

Väl på sjukhuset skulle det tas ett prov sa en sköterska. Jag skulle klä av mig allt utom trosor och bh. Sen skulle jag ligga på mage på en brits och fick instruktioner om att provet skulle tas i ryggmärgen och jag måste ligga absolut stilla. Lokalbedövning lades och jag kände att läkaren... borrade???

Det gjorde inte ont,men var rysligt obehagligt! Sen kände jag att han satte fast nåt, en på var sida, strax ovanför svanskotan.

Nu ska du räkna till fyra!sa doktor Hasslow. Sen kände jag hur håret reste sig på hela kroppen. En fruktansvärt äcklig känsla och jag mådde illa. Denna procedur upprepades ännu en gång.

Det som sattes fast togs nu bort, och sköterskan tvättade rent och la på ett förband. Sen skulle jag vila nån timme innan jag tog mig därifrån.

Det skulle ta ca tre veckor att få svar på provet.

Veckan före julafton, en tisdag, är jag hemma hos min väninna med mina barn. Vi brukade laga mat tillsammans och baka en dag i månaden för det blev mest ekonomiskt på det viset. Vi gjorde storkok och bakade massor till frysen. Detta var en sån dag och ungarna myste tillsammans med godis framför en videofilm. Min mobil ringer plötsligt och jag kände igen doktor Hasslows röst direkt.

- Hej! sa han. Nu har provsvaret kommit och du måste komma hit idag till medicinavdelningen för att få svaret.

- Tyvärr, sa jag.. Jag har inte tid på några dagar, men du kan väl säga svaret nu?

- Egentligen får jag inte göra det, sa Hasslow. Är du ensam?

- Nä, jag är hemma hos min väninna.

- Ok! sa han.. Du har nåt som heter Hodgkins. Har du hört talas om det?

- , sa jag. Är det farligt?

- Ja, om du inte får behandling,sa han.

Då plingade klockorna våldsamt på mig och jag kände att jag fick svårt att andas.

- Är det cancer? frågade jag

- Ja,en elakartad sådan, sa han då. Jag skickar en kallelse när vi har ordnat med det praktiska. Ordna barntillsyn för ett bra tag framåt! rådde han mig.

Inte flippa ut,tänkte jag.Inte flippa ut!

Jag gick ut och satte mig på min väninnas trappa...

Där satt jag när min väninna hittade mig.

Jag berättade och hon grät.Själv kunde jag inte gråta.

Jag lånade telefonen och ringde min mamma, innan modet svek mig. Först trodde min mamma att det var ett dåligt skämt, men hon hörde hur allvarlig och konstig jag lät och förstod att det var allvar.

Jag kommer så fort jag kan! sa min snälla mamma.

Hon tog flyget till mig. Hon kom,trots att det skilde 140 mil mellan oss, och trots att hon hade svår astma, svår diabetes och början till KOL, kom hon för att ta hand om sina barnbarn.

Sen började ett väldans flackande fram och tillbaka,mellan hemmet, sjukhuset i stan och universitetssjukhuset. Fram och tillbaka hela tiden. Jag åt 27 cellgiftstabletter varje dag och fick intravenöst samtidigt varje dag i 3 veckor. Jag svimmade efter varje behandling p.g.a tröttheten av medicinerna. Sen var det skiktröntgen på skiktröntgen...

Musklerna slutade fungera i benen och jag var tvungen att använda rullator för att ta mig fram.

Håret ramlade av,ja precis ALLT ramlade av! Men det brydde jag mig inte om.Hår växer ju ut igen!

Jag oroade mig för att  dö ifrån mina barn. Deras pappor hade inget intresse för dom.

Den ene var manodepressiv och den andre alkoholiserad och ingen av dom skulle klara av att ha hand om ett barn.

I åtta månader blev jag behandlad med cellgifter,innan doktor Hasslow kände sig nöjd.

Sen började en lång väg tillbaka med sjukgymnastik och massor av psykisk träning.

Jag är inte riktigt tillbaka ännu. I sommar är det 11 år sedan jag blev frisk. Jag är sjukpensionär p.g.a att cellgifterna som gav mig biverkningar. Bortdomningar i fötterna, vissa dagar ser det ut som om jag inte kan gå ordentligt. Jag som var så glad i att jogga förr, kan nu inte springa mer. Kramper i ben och armar. Fibromyalgin kom direkt, och jag kom i klimakteriet, också det orsakat av cellgifterna.

Tänk själva; Vara i klimateriet och 33 årgammal. Min kropp hade åldrats 15 år inuti av medicinerna...

Den enda fördelen var att mensen upphörde. Nackdelen var benskörhet. Jag ordinerades östrogen och kalktabletter för att få bukt med det bensköra. En bit av ett revben hade börjat luckras upp och det värkte så jag höll på att bli tokig.

Den 28 november 2007, 10 år och 5 månader senare, bröt jag min vänstra handled.

Jag fick titanplatta fastskruvad och det konstaterades att det bensköra är borta nu. Det gick alldeles utmärkt att borra i mitt skelett.

Jag mår faktiskt riktigt bra idag.

Susanne"

Skrivet av SusanneStromstedt

Skrivet av SusanneStromstedt

  

Av: AlexandraK

Datum för publicering

  • 2008-01-08
Anmäl
2008-01-08 12:12 #1 av: navel

.. det är svårt att hålla tårarna borta.

Men det är ju inte menat som en snyfthistoria, utan för att visa att det finns hopp så länge man man orkar kämpa, och allt är inte en katastrof. 

Det är ju underbart att hon är friskförklarad, och att det bensköra är borta.

 

Anmäl
2008-01-08 12:32 #2 av: SusanneStromstedt

#1

Tack för att du ville läsa min berättelse.

 

Om det är nåt ni undrar över är det bara att fråga.

Jag bits inte Glad Det går bra att pm:a mig också.../Kramisar på er allihop

 

Anmäl
2008-01-08 13:02 #3 av: navel

#2 Vilken resa du har genomgått Susanne, vilken kamp.  Min mor gick bort i cancer för drygt 13 år sedan, och jag minns hur hon kämpade, och jag kände igen hennes oro kring hur det skulle bli för mig, när jag läste om din oro för dina barns framtid om det värsta skulle ske.

Det var en mycket gripande berättelse, och än en gång, trots att det inte är en snyfthistoria, så fick du mig att snyfta. :)

Och under tiden som jag läste din berättelse så satt jag och höll tummarna för att den skulle sluta väl, och det gjorde den. Glad 

 

Ett innerligt Tack ska du ha för att du delade med dig av din kamp och dina tankar. 

Anmäl
2008-01-08 13:16 #4 av: SusanneStromstedt

Tack själv Glad

Det är renande för själen att berätta och att nån vill lyssna...

Anmäl
2008-01-08 15:06 #5 av: tokage

Man kunde riktigt känna klumpen i halsen när man läste. Jösses vad du har fått stå ut med mycket! Skönt att det är bättre idag!

Min mamma har haft bröstcancer. Och mår mycket bättre idag. Det var 3 år sen tror jag... Det har hänt så mycket att jag börjar blanda ihop saker o ting!

Jag gillar att läsa andras berättelser om hur de har varit sjuka och har återhämtat sig. Det du har skrivit väckte verkligen känslor inom mig, och jag kunde nästan känna hur du kände dig. Nästan. Vad bra att det gick bra för dig! Glad

Anmäl
2008-01-08 15:24 #6 av: SusanneStromstedt

#5

Tack =)

Anmäl
2008-01-08 17:37 #7 av: [Quellii]

Ja jag kan bara hålla mer er andra!

Anmäl
2008-01-09 20:15 #8 av: Joossse

jättebra skrivet!

Anmäl
2008-01-09 20:37 #9 av: Maria

Så rörande och gripande. Skönt att höra att du efter allt du gått igenom ändå mår OK idag.

Det kan vara en tröst för många att det alltid finns hopp....

/Maria

 

Anmäl
2008-01-09 21:49 #10 av: SusanneStromstedt

Det finns alltid hopp så länge man inte låter det sjuka ta över...

Ett positivt tänkande är A och O, + att äta precis det som faller en in,när man vill.Om du röker när du blir sjuk är det inte lönt att sluta.Abstinensen gör att du blir ännu sjukare...

 

Anmäl
2008-01-09 22:13 #11 av: [Quellii]

#10 Det där om rökning har en läkare (!) sagt till en anhörig åt mig. Att det inte skulle vara lönt att sluta (hade rökt hela sitt liv och röker än idag).

Anmäl
2008-01-10 09:55 #12 av: SusanneStromstedt

#11

Jag rökte på den tiden och ville sluta när jag blev sjuk,men doktorn sa blankt nej...

Anmäl
2008-06-15 22:40 #13 av: Miriam

 

Jag önskar dig all lycka i världen, Susanne. Tack för att du delade med dig!

 

Kramar.

Anmäl
2009-08-04 01:31 #14 av: Lena1971

Starkt att du delar med dig Susanne! Så skönt att du är frisk idag.

Kramar!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Anmäl
2009-08-05 21:08 #15 av: RuiXue

Oj vilken historia. Så skönt att höra att Cancern är borta! Önskar dig all lycka i världen Susanne!

Jennie


Anmäl
2009-08-06 00:40 #16 av: Branneli

Gråter Vilken erfarenhet !!

Glad Vad glad jag blir över att du & dina barn får fortsätta leva med varandra.

Ta väl hand om varann & njut av livet Flört.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.